Inget ger märg och färg åt kyrkohistorien som personhistoria. Ett herdaminne i läsfåtöljen ger trivsel.
Men en mig mycket närstående har betydligt svårare för denna min fäbless. Hon menar att det bara handlar om gubbar, gubbar, gubbar. Och hon har naturligtvis rätt, även om jag gillar gubbarna.
Av flera skäl lyser kvinnorna mest med sin frånvaro när svensk kyrkohistoria skrivs. De tyngsta skälen radas upp i kyrkohistorikern Cecilia Wejryds inledning till Artos lilla volym med kyrkohistoriska kvinnoporträtt.
Man kan konstatera att det var först på 1900-talet som kvinnan fick möjlighet att träda fram på den kyrkliga arenan i Sverige som självständigt verkande subjekt. Detta inte sagt för att förringa generationer av dådkraftiga och medvetna prästfruar och andra kristna kvinnor som gjort stora men ofta anonyma insatser i och för kyrka och kristendom. Men det var trots allt inte förrän i förra seklet som kvinnor blev fullt ut myndiga och fick avlägga teologiska examina.

Redaktören Göran Lundstedt har sammanställt en tilltalande och lättläst bok, där tolv kvinnor ur 1900-talets svenska kyrkohistoria presenteras av tolv kvinnliga skribenter. Litteraturförteckningarna ger föredömligt tips för vidare läsning. Spektrumet är vittfamnande, och de olika författarnas perspektiv och personliga idiom berikar läsningen. Här presenteras bland andra Lydia Wahlström och Emilia Fogelklou, Elisabeth Hesselblad och Ester Lutteman, liksom Anna-Lisa (Lapp-Lisa) Öst och Barbro Johansson. Som läsare blir man inte sällan gripen, när motgångar och motstånd skildras. Men det är också inspirerande att ta del av förmödrarnas envishet och beslutsamhet, till exempel i Madeleine Åhlstedts text om Margit Sahlins kampfyllda liv och strävan.

Någon gång kan man undra lite över urvalet. Det är svårt att finna ytterligare orsak till att ta med Alva Myrdal i en kyrkohistorisk bok än att hon som kyrkominister lade fram kyrka–statutredningen 1972. Hennes livsöde är förvisso intressant i sig, det visar Kerstin Vinterhed i sitt bidrag. Men som kvinna i svensk kyrkohistoria från 1900-talet hade nog exempelvis en Kerstin Anér varit mer belysande. Eller varför inte Majken Johansson. Ett plus hade även varit om omslagets porträttfotografier också ledsagat respektive uppsats. Det är inte säkert att alla vet hur Emilia Fogelklou såg ut.

Kvarstår dock att detta är en spännande och viktig bok. Svensk kyrkohistoria är inte längre bara gubbar, gubbar, gubbar. I sällskap med Lydia, Emilia, Jeanna, Siri och Britt G kan det väl inte undgå någon att det är i kyrkan precis som i världen i övrigt: Det behövs både kvinnor och män för att det ska gå framåt.  
Christer Hugo