Och visst blir det på så vis en diger självbiografi eftersom den tar upp och beskriver alla de influenser som författaren tagit emot och omsatt i praktiken, alla hans vägskäl. Livsresan börjar i Österbotten i Finland på 1940-talet med krigstid, fattigdom och baptistisk väckelse. Han upplever med vidöppna sinnen predikantskolan i Finland, Betelseminariet i Stockholm, den teologiska högskolan i Schweiz med hustru och barn, Jesusväckelsen, den karismatiska väckelsen och den sociala med freds- och miljöfrågor. Harry engagerar sig i missbrukares rehabilitering och i människors sökande utanför kyrkorna. Brommadialogen samlar många människor, liksom tolvstegsrörelsen och sinnesrogudstjänsterna. Han skriver böcker, predikar, undervisar och blir en kändis inom den andliga sfären.

Så här långt är det många inom svensk kristenhet som kan känna igen sig – ja, precis så var det, intressant! Men när mötet med privatreligiositeten där ute på det öppna fältet blir alltför intensiv blir det svårare för kyrkfolket att hänga med.
  Problemet är att Harry Månsus förståelse för nyandligheten inte i samma mån gäller de mer traditionellt kristna som han kan förebrå för att de inte hänger med på sinnesrogudstjänster, nyandliga kaféer och healingdemonstrationer. Ändå är han ärlig nog att se risken att också nyandligheten kan stelna i sina egna dogmer.

Om jag bara får gnälla lite över användandet av den språkliga avarten historiskt presens samt hoppen hit och dit i den historiska kronologin vill jag avslutningsvis göra en rekommendation. Vägen hem är intressant läsning för alla med intresse för frikyrklighetens historia och ett debattinlägg inför framtiden. Det märkligaste av allt är att Harry Månsus hela tiden trofast håller fast vid sin baptistiska tillhörighet, med väckelsepredikanten Frank Mangs som allra främsta ledstjärna. ”Därför kommer jag att ansa väckelsearvets glödhög och spana efter gudsvinden så länge jag finns till”, avslutas boken. 

Kerstin Elworth