Jon Fosse bereder en väg för Herren

När Johannes Döparen gestaltas i konsten sträcker han ofta ut sitt pekfinger.

Han pekar mot Jesus Kristus eller mot himlen – man kan se det i Leonardo da Vincis målningar.

När jag sitter vid Dramatens stora scen inför årets Nobelläsning hör jag det tisslas och tasslas om hur bra, och, faktiskt, hur söt Jon Fosse är.

Men med Fosse är det så tydligt – och det är ingen falsk ödmjukhet – att han inte är intresserad av att tala om sin egen person. Vi människor har en böjelse för avgudadyrkan. Det är lättare att böja knä inför en kulturperson, än vad det är att böja knä för Gud. Men Fosse kan liknas vid Johannes Döparen. Han bereder en väg och pekar bort från sig själv.

Han vill tala om Kristus. Han vill också tala om ­lidande och nåd, mörker som vägen till Gud, om ensamhet, om att ta vägen någonstans, om hundar.

Fosse lyssnar in den text han skriver. Om det är drama så lyssnar regissören in den texten. Skådespelaren lyssnar i sin tur på regissören; sedan lyssnar de in varandra – och vi, publiken, hör.

Skådespelarna på Dramaten förstår detta med att lyssna. Deras hyllningskväll är, som brukligt, byggt kring en stomme av läsningar. Kvällen inleds med att Stina Ekblad med sin underbara stämma läser sitt eget förord till en av hans böcker. Med stor ömhet berättar hon om hur det är att gestalta Fosses manuskript. Det är som att dyka djupt i under­textens hav med risk för att dö drunkningsdöden, säger hon. Sanningen ligger där på botten och väntar. Skådespelarens arbete är att hämta den till ytan.

Hon säger vidare, att om man stöter på ordet ”finstämt” i recensionen av Fosses verk så står det fel. Därför känns de musikaliska inslagen med Irma Schulz och riksspelmannen Hans Kennemark – om än njutbara – malplacerade i sin finstämdhet. Den svarta och ändå nåderika humor som Jon Fosse lyssnar fram frammanas bäst med hans egna texter.

Kvällen avslutas med en läsning ur Septologin. Skådespelaren Hannes Meidal står i mitten bland sex skådespelare och han inleder med ett stycke där huvudkaraktären Asle betraktar sin egen målning, ett Andreaskors. Sedan växlar läsningens trådar i ett vävlikt mönster. Till höger – sedan tillbaka till Meidal och Asles Andreaskors. Till vänster, sedan tillbaka till Meidals centrala punkt, och så vidare – tills väven är färdig. Centrum är korset, där två tjocka streck av oljefärg möts.

Det som så ofta återkommer i ord under kvällen, gestaltas här i själva formen: Fosses verk är partitur.

Läs bara Hundmanuskripten! Det är inte svår ­litteratur, det är en svartsynt barnbok för vuxna. Den ensamme hunden Webster är, i mångt och mycket, den förlorade sonen. Rytmen och de många upprepningarna läses in på ett underbart sätt av Reine Brynolfsson på ljudbok. Jag är förvisso en förespråkare av den tryckta boken, men det är en sällsam glädje att just lyssna på Fosse genom ­honom.

Tyvärr lyfter ingen på allvar Fosses tro under kvällens panelsamtal. Det är synd. Det gör däremot Joel Halldorf och Patrik Hagman i ett nytt avsnitt av Läsarpodden. Patrik Hagman läser ett stycke ur Septologin då Asle gör korstecknet, ”han är lite osäker på om han gör det rätt, men ändå känner han kraften som korstecknet fyller honom med”. Hagman utbrister: ”Varför pratar vi inte om det här? Varför pratar vi inte om hur det känns när man gör ett korstecken?”

Kyrkan borde läsa Fosse. Vi är för rädda för att göra så kallat finkulturella referenser i vårt församlingsliv. Vi tycks också vara rädda för traditioner, för hostian och korstecknen. Det är inte elitism att inspireras av en Nobelpristagare, det är heller inte konservativt att låta sig ledas av traditionens kunskap och uttryck – det är folkbildning och fördjupning i tron.

Läsning av Fosse kan lösa upp den svenskkyrkliga konflikten mellan progression och tradition till ett samtal om den tro som är komplex, intellektuell, ändå enkel. Inte tillrättalagd – den är mörk och karg – ändå nåderik.

Rebecca Klitgaard Nelsson