Knutbys tragik blir roman

”Min respekt för människor som tror är självklar”, säger Jonas Bonnier. Foto: Fredrik Hjerling

Nu blir Knutby fiktion. I både roman och tv-serie skildrar Jonas Bonnier en grupp 25-åringar som bekräftar varandras utvaldhet och använder Bibeln som alibi.

Ibland överträffar verkligheten fiktionen. Trycksvärtan från löpsedlarna om morden i Filadelfiaförsamlingen i Knutby och om pastorn som kallades Kristi Brud hade knappt torkat förrän en ny skandal uppdagades. Misshandel och sexuella relationer som fick tv-serien Paradise hotel att kännas präktig.

Författaren Jonas Bonnier har ändå vågat göra fiktion av de välkända händelserna. Knutby – en roman berättas ur fyra olika personers perspektiv. Men det är ett verklighetsnära relationsdrama snarare än en blodig kriminalroman.

– Jag är jättedålig på mord och skriver hellre mer dokumentärt om brott, berättar Jonas Bonnier lite överraskande.

Del ett tillägnas pastor Helge Fossmos första fru, som dog under mystiska omständigheter i ett badkar. Övriga delar berättas ur Helge Fossmos, "Kristi Brud" Åsa Waldaus och barnflickan Sara Svensons perspektiv. Dock med andra namn.

Gruppdynamiken och diskrepansen mellan de tre vittnesmålen väckte Jonas Bonniers lust att skriva en roman. Till 75 procent var de samstämmiga. Men de sista 25 procenten stämde inte överens.

– Jag såg tydligt vägen fram i de motstridiga 25 procenten. Berättelsen gjorde mig uppfylld och starkt berörd men de verkliga personerna hade jag inget behov av att träffa. Jag är mer fascinerad av hur detta kan ha uppstått.

Författarens uppdrag är att iaktta utan att värdera. Iaktta för att förstå.

– Jag tror inte människor i grunden är onda. Omständigheter kan leda till förödande konsekvenser, och förklaringen är intressantare att skildra än själva handlingen.

Romanens Sindre, med Helge Fossmo som förlaga, beskrivs till exempel som ett mobbat barn. Ett offer som blir till förövare.

– Min ingång är att det inte rör sig om några konstiga, elaka människor med onda avsikter. De är bara människor som gör så gott de kan. Det är svårt att inte känna empati med mina romanfigurer. Samtidigt är det en tragedi på så många sätt och en väldigt unik historia.

Händelserna i Knutby ser han som en svensk samtidshistoria som behöver gestaltas. Att hitta ett ärende i sitt liv och hur det kan gå överstyr, är något vi alla kan relatera till.

– Det som fascinerade mig var hur de här ganska ”normala” människorna försätter sig en situation som är omöjlig. När vi tänker på en sekt associerar vi oftast till en stark ledare med en stark vision och världsbild. Här var det en grupp som tillsammans pratat sig igenom till en parallell verklighet. Lite som en svensk konsensusdiskussion.

Som romanförfattare och manusförfattare till exempelvis aktuella tv-serien Fartblinda som utspelar sig i finansvärlden, har han alltmer fokuserat på verklighetsnära berättelser. En slags ”pre true crime fiction” som han själv väljer att kalla sin genre.

Men Knutbyhistorien satte i gång en ovanligt stark process som inte släppte taget förrän han hade skrivit klart.

– Jag blev extremt upptagen, ja snarare manisk och skrev i princip dygnet runt. Hela historien fanns i huvudet och jag hade bråttom att få ner ned den på papper utan att veta vad den skulle leda till. Smärtan man befinner sig i när man gestaltar en sån här berättelse går inte att komma förbi. Samtidigt har jag bara känt en tusendel av de inblandades smärta.

Människorna i Knutby verkar dock knappast ha bråttom. Trots att församlingen var så central i Knutby är romanens huvudpersoner varken på jobbet eller i kyrkan. Man får känslan av att det händer saker i församlingen men väldigt få interiörer beskrivs.

– Det var egentligen inget medvetet val från min sida. Om jag inte skildrar en gudstjänst handlar det mer om bristande nyfikenhet. Jag var mer intresserad av diskussionerna och samtalen som pågick vid sidan av. Ljudupptagningarna av predikningar kändes för platta att återge.

Min bild är att de andra pastorerna var minst lika inblandade som Helge och Åsa. Att det fanns en kollektiv vilja att Knutbyförsamlingen skulle vara särskilt utvald.

Vilka utmaningar har du som till synes sekulär författare stått inför för att kunna skildra religiös övertygelse och andlig gemenskap? Kan man förstå och gestalta gudstro utan personlig erfarenhet?

– Jag har växt upp med en person i min omedelbara närhet som var djupt troende. Det innebar att Bibeln och tron på Gud var lika självklar som för personerna i Knutby. Jag hade ingen egen tro men bad alltid bordsbön och aftonbön. Det var så självklart att man förhöll sig till Gud. Utan den uppväxten hade jag kanske inte blivit så berörd av själva historien.

Du skriver i romanen att Sindre inte tror på Gud, bara på Bibeln. Det är ju en anmärkningsvärd sak att skriva om en pastor men kanske ändå inte helt oväntad. Vilken betydelse har det för handlingen?

– Det är spännande att du inte tycker Sindres reflektion är helt förvånande och jag tror som du att den är viktig. Jag tror bara att just det där ska vara upp till läsaren. Alla upplever en roman olika utifrån sina erfarenheter.

Skulle det som hände i Knutby skulle kunna hända vem som helst och var som helst?

– Samma mekanismer finns nog i alla slutna sällskap där man anser sig vara utvald och speciell. Min bild är att de andra pastorerna var minst lika inblandade som Helge och Åsa. Att det fanns en kollektiv vilja att Knutbyförsamlingen skulle vara särskilt utvald. De övertygade helt enkelt varandra, vilket skapar en väldig kraft och lust.

Som exempel drar han en parallell till Svenska akademien, en sammanslutning av människor som också pratar sig samman, känner sig utvalda och påstår sig se saker om vår värld som andra inte ser.

– Man pratar sig in i en förhöjd verklighet och tar sig bort från den trista verkligheten. Det finns en dröm om det fullkomliga och det absolutas lockelse. Att sitta på en högre sanning som rättfärdigar vissa handlingar.

Kan du se likheter mellan Åsa och Helge och en person som Jean-Claude Arnault? Finns den här typen av mekanismer särskilt inom kultur- och medievärlden?

– Jag tänkte faktiskt inte alls på Arnault. Du kan lika gärna dra paralleller till ett företag eller en herrklubb som tillsammans skapar en särställning som ingen annan behöver bekräfta. Det räcker att man bekräftar varandra. De finns överallt.

Helge Fossmos hus i Knutby där hans fru mördats. Foto: Scanpix

Intervjun görs i Bonnierhuset på Sveavägen och han sitter avslappnat och hemtamt i fåtöljen. Bonniers är inte bara är hans förlag utan också hans tidigare arbetsplats.

Du har haft höga maktpositioner inom Bonnierkoncernen. Gör makten alltid något med en som man måste se upp med? Är det möjligt att inte påverkas?

– Makt korrumperar, så är det väl. I Knutby upphöjer de varandra. Det speciella är att Åsa utser vissa till pastorer. Det påverkar personerna väldigt mycket, men det händer också något i dynamiken när någon i arbetslaget blir chef.

Huvudpersonernas unga ålder kan också ha haft mer betydelse än vi trott.

– När jag lyssnat till inspelade predikningar känns de väldigt unga och oerfarna. Hade detta varit ett gäng 45-åringar hade det fruktansvärda kanske aldrig hänt.

Jonas Bonnier var själv 25 år när han debuterade som romanförfattare. Skrev ytterligare tre romaner ganska snabbt och började jobba inom familjeföretaget där han senare avancerade till koncernchef.

– Att jag debuterade som författare så tidigt har gjort att min självbild i första hand var och är som författare. När jag blev chef lyckades jag inte identifiera mig med chefsrollen. Själv har jag ju upplevt att jag skrivit hela mitt liv. Jag har bara haft en massa jobb.

– Min pappa Lukas var rebell i sin generation så vår familj stod lite vid sidan om. Även författarskapet handlar om att stå vid sidan om och betrakta. Kanske är det därför jag hade svårt gå in i rollen som viktig chef, även om det säkert är naivt att inte se sin egen makt.

Även gudstro tycks vara ett avslutat kapitel för Jonas Bonnier egen del. I samband med konfirmationen fick han en rak fråga om han trodde på Gud. Han sa nej.

– Jag har aldrig känt något behov av att tro. Konfirmationen vände perspektivet för min del. Men min respekt för människor som tror är självklar.

Han är inte avundsjuk och inte heller rädd för att dö. Dör man så dör man.

– Jag är inte så bra på framtidstro utan mer fatalistiskt lagd. Min mamma fick polio som 17-åring och muskelförlamningen stannade vid mage och rygg. Hon fick leva och bestämde sig för att göra det bästa av situationen. Det var inte så mycket att tjafsa om. Kanske har hennes inställning präglat mig.

Fotnot: Knutby - en roman kommer ut den 25 oktober. Jonas Bonnier skriver också manus till en teveserie om sex avsnitt som spelas in under 2020.

Fakta: Knutby. En roman

Jonas Bonnier
Albert Bonniers förlag

Taggar:

Uppsala stift Bok

Marie Starck

Senaste artiklar