Biståndet - kyrkorna har varit viktiga spelare

Urban Lundberg är en av tre författare av boken om det svenska biståndet. Han har särskilt haft fokus på det ideella krafterna i svensk biståndspolitik. Foto: Marcus Gustafsson

Från motpol till medpart. I nya boken ”En svindlande uppgift” skildras det svenska biståndets framväxt. Kyrkorna har spelat en strategisk roll, säger författaren Urban Lundberg.

Han säger att det är en bedrövlig bok. Det menar han förstås inte. Svaret är en reaktion på journalistens fråga inför intervjun, den om vilka av alla 760 sidor som bör läsas för att få en bild av just kyrkornas roll.

Det Urban Lundberg lätt ironiskt suckar över är just bokens omfattning. En svindlande uppgift – Sverige och biståndet 1945–1975 (Ordfront förlag) är en ambitiös djupdykning i hur ett helt nytt politikområde växer fram och etableras.

Han har inte skrivit den på egen hand. Vid pennan finns också idéhistorikern Annika Berg och Mattias Tydén, historiker precis som Urban Lundberg själv. Arbetet påbörjades 2012 och har finansierats av Svenska vetenskapsrådet.

Bokens tidsmässiga avgränsning har sin naturliga förklaring. Den moderna biståndspolitiken är en efterkrigstanke. 30 år efter krigsslutet uppnås det symboliska enprocentsmålet. Det som gjort Sverige till världens mest ambitiösa givarland.

Biståndet har varit en viktig del av den svenska självbilden, den om det lilla landet som internationell aktör och bärare av humanistiska värden. Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och Olof Palme är namn som på olika sätt associeras med idén om Sveriges roll i världen.

Att biståndsfrågorna blev så framträdande just här beror dock i hög grad på de många små bäckarnas kraft.

– Mobiliseringen av biståndet i Sverige var bred, den hade stark förankring i organisationslivet. Biståndspolitiken blev ett sätt för Sverige att stärka sin roll i FN. Man formades också av den kraftiga opinionen för internationell solidaritet, det var ett sätt för välfärdssamhället att få utlopp för sin radikala hållning, ­säger ­Urban Lundberg.

Det svenska statliga biståndet är en efterkrigsföreteelse. I mitten av 1970-talet uppnåddes det symboliskt viktiga enprocentsmålet. Foto: Olof Björnsson/TT

Kyrkorna var från början viktiga spelare. Det ligger nära till hands att se missionen som en före­gångare till biståndet; kyrkan var i vid bemärkelse en av de få aktörer som var på plats och drev verksamhet.

Men riktigt så enkel är inte historien, menar Urban Lundberg. Inledningsvis var kyrkornas mission en motpol.

– Efterkrigstidens bistånds­ideal växer delvis fram i opposition mot det arbete som kyrkorna hade bedrivit. Biståndet skulle vara sekulärt, religiöst neutralt och baseras på en modern utvecklingstanke.

Under de första decennierna råder närmast konflikt. Missionens företrädare upplever att de inte får respekt för sin verksamhet. Statens företrädare ser missionen som något från det förgångna.

Avkoloniseringen tvingar också kyrkorna själva att ompröva sitt arbete. I både Afrika och Asien var de ofta verksamma inom ramen för den koloniala administrationen. Samtidigt bildas nya självstyrande kyrkor.

– Missionen genomgår något av en existentiell kris. På ­vilka grunder kan vi hävda vår närvaro, frågar de sig. Svaret blir en uppdelning där spridandet av ­ordet överlåts åt de lokala församlingarna medan de svenska kyrkorna finns kvar i det sociala arbetet, säger Urban Lundberg.

Därmed närmar man sig det statliga biståndets hållning.

Samtidigt sker påverkan åt motsatt håll. Boken beskriver hur strategiskt de kyrkliga företrädarna lobbade för att få bort kravet på neutralt bistånd. 1965 försvinner regeln och därmed är dörren öppen för de kyrkliga ­organisationerna.

I centrum för påverkansarbetet står Svenska missionsrådet.

– Rådet hade företrädare i riksdagen där kristna leda­möter motionerade för att biståndet skulle öppnas för religiösa ­organisationer. Det fanns också kristna riksdagsledamöter centralt placerade i partierna. ­Samtidigt fick Missions­rådet karaktären av remissinstans. På så sätt fanns kyrkorna med i hela beslutskedjan, säger Urban Lundberg.

Lobbyarbetet gav utdelning; vissa år fick kyrkornas mission över 80 procent av de medel som staten betalade ut till privata initiativ.

I sin recension av boken refererade Dagens Nyheters kritiker Leonidas Aretakis till sin egen korta tid på Sida, och hur han där såg att myndigheterna än i dag är ett folkrörelsernas Sverige i miniatyr. ”När man pratade civilsamhällsstöd skumpade kors över koftorna”, skrev han.

Bilden kan säkert väcka munter igenkänning i kyrkliga led. Men iakttagelsen är intressant på ett djupare plan. Som i många andra sammanhang manifesteras även här kyrkornas paradoxala roll i det sekulariserade Sverige. Biståndspolitikens framväxt, ett projekt starkt kopplat till idén om Sverige som modernitetens fanbärare, möjliggjordes av ett demokratiskt folkrörelsearv där (fri)kyrkorna tidigt tog täten. Sam­tidigt har kyrkorna setts som det rationella folkhemmets antites.

Boken vill fånga dynamiken i hur biståndspolitikens etableras och förändras, säger Urban Lundberg.

– Enligt schablonen är det svenska biståndet ett utflöde av Olof Palmes internationalism. Vi visar de ideologiska källor som fanns utöver den statliga utrikespolitiken. Biståndet har hela tid­en även stått på ett annat ben, det småskaliga, idealistiska och människonära. Och där har de kyrkliga organisationerna varit väldigt viktiga.

Svensk biståndspolitik är nu ingen oemotsagd framgångssaga. Många projekt har gett nedslående resultat; biståndet till Kuba är bara ett av många kontroversiella exempel.

Biståndet har hela tiden även stått på ett annat ben, det småskaliga, idealistiska och människonära. Och där har de kyrkliga organisationerna varit väldigt viktiga.

I dag attackeras biståndspolitiken från både höger och vänster. Från liberalt håll pekar man på att biståndet korrumperar, förstör marknader och undergräver demokratier. Från vänster ser man biståndet som en fortsättning på den koloniala tanken om underordning.

– Om man ska ta en fråga som verkligen står på spel i nästa val så är det biståndet. Sverige­demokraterna och Moderaterna vill skära ner och lägga om biståndet i grunden. Kristdemokraterna och Liberalerna säger sig stå upp för enprocents­målet men kommer vid ett eventuellt regeringsskifte att vara små i sammanhanget.

Urban Lundberg beskriver biståndet som ”lite klämt”. De som står upp för biståndet har svårt att få sin röst hörd, menar han. Man kan alltid misstänkliggöra deras intressen: ”Klart ni gillar biståndet, ni lever ju av det”.

Han påminner om att kyrkorna har en argumentationstradition att luta sig mot. Biståndet förutsätter långsiktigt engagemang och kyrkorna pekade tidigt på hur de arbetade oberoende av hastigt uppflammande opinioner och solidaritetsyttringar: ”Vi är på plats och utför vårt arbete i kraft av vår kallelse”.

– Missionen användes ofta i debatten som underlag för kritik av hur det statliga biståndet blivit storskaligt och byråkratiskt. Kyrkorna gjorde mycket för lite pengar och byggde sitt arbete på personligt engagemang.

Det är en hållning som även i dag kan få gehör i olika politiska läger, säger Urban Lundberg.

– Det kommer säkert hända en del framöver i biståndsfrågan. Kanske bör man från kyrkornas sida vara försiktig med vad man intar för position i den konflikt som är under uppsegling.

Fakta: Boken

  • En svindlande uppgift – Sverige och biståndet 1945–1975 (Ordfront förlag) skildrar den svenska ­biståndspolitikens ­formerande år och hur Sverige blev ett föregångsland när det gäller internationellt bistånd.
  • Boken är skriven av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén och bygger på ­tidigare oanvänt material i Sidas och dess föregångares arkiv.

Taggar:

Bistånd Bok

Kristina Lindh