Paulus och Justina är välborna romare. Paulus är officer vid limes, gränsen mot barbarerna, norr om Alperna när hans hustru Justina får veta att hon inte kan föra släkten vidare. Han förflyttas till Mesopotamien och anklagas så småningom för försummelser i tjänsten och degraderas. Man och hustru återförenas i sina respektive förnedringar.

Barn kan i dag ses som ett projekt, ett medel för föräldrarnas självförverkligande. För Justina är det annorlunda. Släktens fortbestånd är en plikt, ett uppdrag från förfäderna. För Paulus är soldatäran viktigare än egendom och pengar. Även om deras kärlek kan tyckas alltför lik ett äktenskap från vår egen tid så lyckas Vibeke Olsson ge dem ett trovärdigt liv i sitt historiska sammanhang.
Kring dem myllrar ett senromerskt samhälle som vittnar om att författaren studerat sitt ämne noga och länge. Deras tid är fylld av krig och statskupper. Vardagen med alla dess detaljer är väl återskapad. Tidens idéer, både de gamla och samhällsbärande och de nya frambrytande, tar plats i levande människor. Detta är andra boken om Paulus och Justina, och tidigare har Vibeke Olsson skrivit en romansvit om en slavfamilj från ungefär samma tid. Perspektivet är denna gång överklassens, men vi möter en överklass på nedgång, mer beredd än förr att tala med och börja förstå vanligt folk.
Kristianerna som de kallas här var en sekt för slavar och underklass. I romanen börjar den långsamt och under stora missförstånd närma sig överklassen. Den process är obevekligt igångsatt som hundra år senare kom att göra kristendomen till romersk statsreligion.

Bokens personer må ha lite för mycket psykologi och för lite gåta. Fullt ut kan vi faktiskt aldrig förstå historien utan att blåsa in vår egen medvetenhet och tidsanda i den. Vibeke Olsson tar författarens nödvändiga men bedrägliga rätt att föra oss in i deras tankar. Justina och Paulus berättar i varvade kapitel. Man kan tycka att de ibland drar ut på saker för att boken ska nå det fulla måttet av en normalsvensk roman anno 2008, men man har inte tråkigt i deras sällskap.

Magnus Ringgren