Berättaren heter Aziyadé och är en underskön mö – som hämtad ur Tusen och en natt.
Suzanne Brøgger måste ha roat sig drottninglikt då hon skrev ihop detta diktverk, som tillåter sig att fritt leka titt-ut med våra gamla västerländska föreställningar om lystna österländska schejker och deras harem av jungfrur och huris, som tumlar om i glada sexlekar i ett islamiskt paradis.

Aziyadé lovsjunger sin herre och mästare, den ”härlige soffa-schejken” Jafar, som svänger sitt svärd över hennes huvud för att tvinga fram ständigt nya berättelser om alla de saftiga saltomortaler hon kan hitta på till (den manliga) sexdriftens ära. ”Pisk, min odalisk! / Kyssar och bett, / kärlek och smekning till döds” – så lyder soffa-schejkens befallning och det blir också ett av diktens lustiga omkväden.
Och visst lyckas Madame Suzanne förföra också mig, med sin magnifika pastisch på Tusen och en natt. Slöjan erbjuder ju poetisk, språkligt läcker erotik, snarare än fotografiskt närgången pornografi. Med språket som redskap kan slöjan lyftas, utan att magin försvinner.

Men så småningom börjar det under läsningen gnaga lite i mitt feministiska tigerhjärta. Aziyadé hänger sig, sida upp och sida ned, så alltför villigt åt konsten att underkasta sig schjeken, hänförd över att få vara en av kultens utvalda prästinnor. Först i elfte timmen börjar hon tvivla på sin mästare, då hon upptäcker att könslivets konsekvenser drabbar kvinnorna så mycket hårdare än männen: ”Och så fick Schejken sina slag, / nu var det en odalisk / som gav flodhästpisk.”
Ja, äntligen på de allra sista sidorna i denna sagodikt faller slöjan: När schejken inte längre kan styra Aziyadés minsta steg vill han döda henne ”för man kunde aldrig veta vart begäret drev henne”.

Slöjan formar sig i slutänden till en lärodikt – Aziyadé lär sig via erotiken att förstå livet, men också berättandets konst. Det som bearbetas på vägen är drömmen om den totala friheten. Och just denna frihetsdröm är densamma som var drivkraften i Brøggers tidiga författarskap, då hon skrev feministiska klassiker som Fräls oss från kärleken.

Också i dag som mogen kvinna vågar Brøgger avslöja sina drömmar – både de högtflygande och de mer låga och pinsamma. Och hon gör det med ett smittande gott humör. Slöjan är en glad lovsång till erotiken, fylld av humor och poesi. Och – liksom i förbifarten – slår den knock-out inte bara på främlingsfientlighet och islamofobi, utan även på den bleksiktiga nypuritanism som börjat sticka upp sitt glädjelösa tryne i samhället på sista tiden.       

Anna Pia Åhslund