Jag börjar om. Martin Lönnebo har skrivit om Gud, skapelse och människor på ett sätt som mutar in ett eget fält i den svenska litteraturen, nej, att säga så blir också fel. Hjärtats nycklar är inget avgränsat område eller revir, den är inte sig själv nog, så jag börjar om igen:

Tänk Västerbotten. På samma litterära nivå som det västerbottniska berättandet representerat av Torgny Lindgen och Sara Lidman befinner sig Hjärtats nycklar, men Lönnebo öppnar upp genom att inställa tid och rum. Människor från nu och då, härifrån och därifrån möts på en plats som är samtidigt jordiskt påtaglig och kosmiskt gränslös. Att i text hålla ihop skildringen av en sådan plats är ingen barnlek. Också en vis och driven författare kunde lätt ha tippat över i något ansträngt eller rentav i pekoral. I stället är det bara för läsaren att tillitsfullt låta sig bäras hän.

Jag får förmånen att fira födelsedagsjubileum tillsammans med sinologer, festkokerskor, ostmästarinnor och medeltidsmystiker. Steg för steg leds jag också vidare genom existensens rymd, det börjar med spädbarnets leende och slutar med unio mystica och störst av allt är kärleken. Mäster Lönnebo delar ut tolv nycklar som ska hjälpa mig öppna dörrar under färd, jag skulle vilja sammanfatta här vilka de är men det låter sig inte göras. Leendet, tårarna, handen, ögat, örat, hjärtat, skulden, boten, glädjen, ödmjukheten, natten, gryningen, uppräkningen är vacker men inte fullständig. Vad står dessa ord för? Läs boken. Det är enda sättet att nå ända fram.

I samtiden är Martin Lönnebos hållning subversiv. I individualismens tidevarv slår han fast att vi alla är absolut beroende, att vi bara existerar i relation till andra, och han gör det så vackert. Hans sätt att gestalta sin Gud och sin livssyn utan att fastna i det floskulösa, utan att blunda för mörkret i världen och människan, väcker min djupaste tacksamhet.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva en mycket längre text än denna om Hjärtats nycklar, gå in på detaljer, exemplifiera, citera. Superlativer som ”stor dikt” och ”stor visdom” ligger nära till hands, det finns täckning, men jag tror det räcker så här. Resten om sig själv berättar boken själv.

Maria Küchen