Vad är meningen med livet? Det är en fråga som trots sina stora anspråk på dignitet för det mänskliga livet kan ge upphov till en pinsam tystnad.

Vid drinkbordets mingel väntar man sig mest kommentarer kring vädret. Och för den seriöse akademiske specialisten är frågan alltför stor för att rymmas inom de mikroskopiska områden inom vilka man kan uttala sig med någon form av akribi. Vilken lättnad då med Terry Eagleton, brittisk litteraturvetare och kulturteoretiker, som i boken The Meaning of Life diskuterar frågan med hela den västerländska idéhistorien och litteraturhistorien i vänster hand och en närmast irländsk känsla för humor i den högra.

Eagleton har aldrig väjt för de stora frågorna. Detta bär han med sig sedan sina studentdagar i Cambridge, då han stötte på en avhandling som behandlade ”några aspekter av loppans vaginalsystem”. Lika lite som han under studenttiden imponerades av detta ämne, lika lite låter han sig imponeras av samtida akademiska avfärdanden av frågan om livets mening. Att fråga efter meningen med livet är inte ett kategorimisstag som en del språkfilosofer skulle hävda. Inte heller är frågan meningslös som en del postmoderna skeptiker skulle påstå. Även modernistisk litteratur som Anton Tjechov och Samuel Beckett visar på frågans vikt just genom att de illustrerar den moderna människans predikament som en frånvaro av mening.

Vad är då svaret på frågan, enligt Eagleton? Ja, inte ”42” som Douglas Adams menade i Liftarens guide till galaxen. Svaret finns över huvud taget inte att finna i någon form av teoretisk lösning utan i ett sätt att leva, informerat av Aristoteles föreställning om lycka och Nya testamentets om kärlek. Meningen med livet är att mätta de hungriga och törstiga, välkomna främlingen och besöka dem som sitter i fängelse, eller med andra ord Matteusevangeliets föreställning om frälsning. För Eagleton handlar Bibeln inte alls om religion i modern mening, det vill säga om inre känslotillstånd, utan om hur man ska kunna leva i fred och gemenskap med andra människor – och Gud, skulle en teolog vilja tillägga.
Intressant är att Eagleton inte ger detta svar som kristen eller teolog utan utifrån ett marxistiskt perspektiv. Han växte visserligen upp som katolsk altarpojke i Salford, Lancashire, men efter ungdomsår som vänsterkatolik blev han fullfjädrad marxist. Teologiska teman har emellertid återvänt i hans böcker de senaste åren med full kraft. Influerad av den katolske teologen Herbert McCabe, som varit en av hans största filosofiska influenser, är det Aristoteles, Thomas av Aquino, Karl Marx och Ludwig Wittgenstein som blivit hans ledstjärnor. Att marxisten Eagletons svar på frågan efter meningen med livet klingar teologiskt är alltså ingen slump. Med sin teologiska bildning lyckas han också, liksom i förbifarten, formulera en lika syrlig som träffsäker kritik av fundamentalistisk teologi och vetenskapstro.
Just i den klassiska teologin finner han en fördjupning av de politiska insikter som i vår tid formulerats av marxismen: att människan är ett kroppsligt och socialt väsen vars frihet, lycka och kärlek inte kan tänkas utan medmänniskans frihet, lycka och kärlek. Meningen med livet, liksom frälsningen, är på sätt och vis något högst vardagligt men aldrig något privat. Meningen med livet är att det är poänglöst, men inte i absurd mening utan i samma mening som att Gud skapade världen inte av nödvändighet utan av kärlek. Eagleton verkar själv inte vilja ge denna poänglöshet en teologisk tolkning, men hans humanistiska marxism seglar så nära den kristna skapelsetron som det är möjligt utan att identifiera de två.
Därför är det också följdriktigt att Eagleton avslutar sina reflektioner om meningen med livet genom att hänvisa till jazzgruppens samtidighet av strukturerad form och improvisation till skillnad från symfoniorkesterns mer kollektiva och bundna uttryck. Bokens väg dit går över samtida filosofi, romantikens litteratur och en protestantisk avförtrollning av skapelsen. Eagleton, som för två år sedan skrev en likaledes intressant bok om terrorismens metafysik, blir allt mer angelägen utan att tappa i bildning och humor.

Ola Sigurdson