Den dödsmärkte skådespelaren Hasse i Carl-Henning Wijkmarks roman Stundande natten är lika motspänstig. Han vill inte ligga där i sjuksalen och vegetera som en annan grönsak. Går det inte att få ”hela dosen” morfin, tro, nu inför femte akten då ”svarta dörren” ska öppnas.

Sedan ändrar han plötsligt inställning och börjar värja sig med all kraft. Döden får förstås alltid sista ordet, men går det inte att muta honom lite grand? Uppskov en tid, mot att inte tala illa om honom? Det paradoxala är att ju svagare patienten blir desto mindre vill han dö. Är inte det något att tänka på för dödshjälpsanhängarna, undrar Carl-Henning Wijkmark. Hans roman om döendet och terminalvården är i högsta grad angelägen.

De tre patienterna pendlar mellan dödsskräck och likgiltighet, svart förtvivlan och halvtokig uppsluppenhet. Det räcker med en minimal förbättring så kommer livsviljan tillbaka. En känslokall läkare anser att varje patient ska ha klargörande och definitiva besked vare sig han bett om dem eller inte. Han tittar hellre på dataskärmen än på patienten. Troligtvis lyssnar han även till kärlekens röst stetoskopiskt. En annan läkare tycker precis tvärtom. Patienten vet hur illa ställt det är. Varför plåga honom ytterligare?
Sjuksystrarna beskrivs över lag på ett positivt sätt. Den ömsinta Angela förstår utan ord att känslolivet, inklusive fysisk åtrå, inte försvunnit trots hela härvan av slangar och kanyler. Hon lägger sig stilla bredvid Hasse när det bara är fråga om timmar före den stora susningen.
Tidigare har de tre ödeskamraterna som ligger och väntar på dödens ovälkomna kramning gärna muntrat upp sig med lite svart humor. Hasse föreslår vadslagning om det eviga livet. Han och Harry som inte tror på det mot Börje som tror på det. Om Börje vinner kan han jubla där­-ovan. Harry och Hasse får kokas i svavelsjön, så det så. Dragning om en vecka.
Börjes gudstro är nu en gång av det stabila slaget men det riktigt tankeväckande är att han undrar om Gud tror på honom.
Carl-Henning Wijkmarks roman är förstklassig lektyr för dem som tror litet, alltför litet. För dem som tror mycket, alltför mycket, samt för dem som tror att de inte tror någonting alls.

Olav Wiström