Det är en modig och ärlig skildring som teologie doktorn och etikforskaren Ann Heberlein presenterar. En slags dagbok från helvetets förgård.

Redan från första sidan sköljer hennes ångest över mig. Efter ett tiotal sidor måste jag upp och andas en stund. För, som hon själv skriver, hennes ångest tillhör inte ”den chica existensiella kulturångestgenren ... min ångest är ful och luktar illa och ska gömmas undan”.
Fast det gör hon alltså nu inte längre. Hon skriver kanske inga avskedsbrev. Men hon har skrivit en avskedsbok. Tror hon i alla fall i skrivandets stund.

Hon har gjort det för att jag ska förstå att hennes sjukdom ”handlar om liv och död och är lika allvarligt som cancer”.  Och lite mer förstår jag verkligen nu, och jag är tacksam.
Fast inte vill hon ha min förståelse heller, bara rätt till samma vård som andra med livshotande sjukdomar. 
Hon lider av manodepressivitet, eller bipolär typ 2, som det numera heter, Ann Heberlein, och har gjort så sen ungdomen. I hennes liv är väntrummet på psykakuten den trygga famn hon förr eller senare alltid återvänder till. Ja, om hon nu alltså inte tar livet av sig. För det är det som boken ytterst handlar om. Hur det är att inte orka leva. 

Sida upp och sida ner debatterar hon med sig själv och andra om det är rätt att ta sitt eget liv eller inte och vem som i så fall bestämmer det. Det är flyhänt skrivet, kunnigt och insatt. Hur orkar hon – hon som inte orkar leva?
På de sista sidorna vet hon inte själv om hon kommer tillbaka från resan till Stockholm. Hon har ordnat allt praktiskt. Skrivit, om inte avskedsbrev, så praktiska anvisningar, till make och barn.
”Jag vet ju kommersialismens villkor, skriver hon lite cyniskt. Boken kommer att sälja mycket bättre om jag tar livet av mig.”
Fast det kan hon ju inte, för barnens skull.
Och i stället tummar jag på papperet från förlaget som erbjuder intervjuer med Ann och med andra författare om andra böcker. Det känns litet konstigt, som att också livsleda och självmordstankar får böja sig för kommersialismens villkor.

Men Ann Heberlein själv, hon är dödligt allvarlig.
Hon går från det djupt personliga till det mer allmängiltiga, hämtar stöd och exempel från andra självmordsbenägna konstnärssjälar, Nelly Sachs, Gustav Fröding, Mahler, Zorn, Munch Gaugain, you name them. Texten är tryfferad med små anglicismer – små  trendiga broar över bråddjupen. Vardagligt och existensiellt i skön förening. Som när hon på förmiddagen står med kniven mot strupen, åtminstone bildlikt, och på eftermiddagen håller föredrag i radio. Och hon sticker inte heller under stol med att hon vet att hon är vacker, intelligent, älskansvärd och smart.
Fast det hjälper henne ju inte. Hon som skäms för att hon misslyckas med att leva lyckligt. Å andra sidan vågar hon ju också stå för den hon är. Även när hon kommit till vägs ände.

Annika Ahlefelt