Mödosam färd inför mötet med sig själv

Hon heter Eva, den okuvliga kvinnan, urmodern som drar med sina två vuxna barn till fäboden långt inne i de stora skogarna för att under en helg besluta om den ärvda skogsfastighetens framtid. 

Vägen uppför slänten till fäboden är igenvuxen av sly och spön som gör den närapå oframkomlig. Det är många år sedan någon människa satte sin fot där. Att ta sig uppför sluttningen är en pärs för Eva som har smärtor i höften och artros i båda knäna, smärtor som måste dövas med stora mängder smärtstillande tabletter, receptfria och receptbelagda.

Tankarna löper. Hon minns barnens far med illa dold avsmak, den snåle samlaren som hon till slut lämnade och skiljde sig från. 

Och hon funderar på om barnen vill att skogen ska säljas till storbolagen som står redo med avverkningsmaskinerna som kan arbeta dygnet runt? Och vad ska ske med de fallfärdiga husen på fäboden som verkar vara bortom räddning?

Så ser grundackorden ut för inledningen av romanen och redan här ger Lina Sjöberg prov på sin stilistik och språkliga kärvhet. Hennes förmåga att gestalta närhet till platsens poesi – den fallfärdiga fäboden och svampskogen – för tankarna till en författare som Birgitta Lillpers. 

Längre fram i romanen visar hon förmågan att pendla mellan det konkreta och det okända. Avsnittet i bokens slut med samtalet mellan en korp och en gran är ett sådant. Det är sällsynt fint till form och innehåll och jag kan riktigt höra korpens kraxande och trädets viskande susning till svar. Det är magiskt.

Men Lina Sjöberg kan också utan att hamna i sentimentalitet, skriva fram den vardaglighet och vanlighet som ryms i en åldrande kvinnas kropp och krämpor, och gestalta Eva både vasst och varmt när hon röjer i sitt inre sly och rannsakar sig själv.

När Evas smärtor blir outhärdliga och benen inte bär ger sig de båda vuxna barnen av för att söka hjälp och hon blir lämnad åt sitt öde i fäboden. Då förvandlas också romanen till att bli en existentiell thriller och en fråga om att bokstavligen leva och överleva. Här doftar språket av skog, eld och kyla. 

Handlingen påminner emellanåt om Kerstin Ekman och hennes roman Händelser vid vatten. Det är gastkramande långt ute i väglöst land och utan täckning för mobilen. Ett landskap där skogsbolagen hårdhänt farit fram med sina kalhyggen och som gör en människa desorienterad. 

Men att något förfärligt drabbat hennes båda barn när de sökt efter hjälp förstår hon efter hand. Att de kanske svävar mellan liv och död, kanske redan är döda. Hon måste veta och enda sättet är att krypandes ta sig genom sly och snår, ner till trakter där människor finns och bor. 

Det är en mödosam pilgrimsfärd Lina Sjöberg gestaltar när en människa ställs inför mötet med sig själv. Naken och sårig men med möjlighet att läka.