Uttrycket ”kristet motstånd” skär rakt igenom vår tids polariseringar mellan konservativt och liberalt, mellan en andligt och en politiskt inriktad kristendom, mellan intresse för ökenfäderna och engagemang för att främja rättfärdighet. Det alternativ som Hagman målar upp bygger på teologi av solidaste sort: dels de tidigaste kristna tänkarna, dels moderna politiska teologer. Att koppla ihop dessa strömningar, som annars hålls åtskilda, är genialt i sin enkelhet.

Hagman öppnar med att konstatera: ”Kristendomen uppkom som en motståndsrörelse.” Först i Palestina och sedan i romarriket stod Jesusfolket för ett annat sätt att leva. Jesus avrättades faktiskt för att hans verksamhet hotade den politiska, religiösa och ekonomiska stabiliteten. Hans Gudsrike ser inte ut som andra riken.
Hagman menar utifrån detta att det finns ”ett genuint kristet sätt att göra motstånd”. Detta skiljer sig från de sekulära alternativen – både till motiv och till metod. Kort sagt handlar det kristna motståndet om att formas till helighet. Det sker genom övning, askes.
Asketism är rätt förstådd inte en flykt från världen, utan den distans till världen som gör det möjligt att förändra den. Den syftar till en allt större inre frihet från allt det som är destruktivt. Kristet motstånd måste börja i en personlig kamp mot denna världens makter och deras inflytande över mitt liv. Det är ett annat sätt att se på världen som formar den kristne till en annorlunda människa, och kyrkan till en annorlunda gemenskap.

Bokstavligen varje sida i denna ganska korta bok innehåller skarpsynta iakttagelser. Hagman lyfter, som ett enda exempel, fram att den tidiga kyrkans munkar och nunnor ville omforma sin personlighet genom att ta hjälp av goda vanor. Han konstaterar då: ”Här står de kristna asketerna närmare olika
’postmoderna’ sätt att se på människans identitet som flytande och formbar.”
Boken har en skärpa som stundtals svider i det egna skinnet. Vad gör egentligen reklamen, underhållningskulturen och teven med mig? Och hur förhåller jag mig till sådant som den moderna världen med självklarhet framställer som eftersträvansvärt: ambition, effektivitet, konsumtion …?

Men Hagman lämnar inte en fadd smak av trist moralism efter sig. Istället för att spela på vårt redan dåliga samvete föreslår han sådana asketiska övningar som att äta långa luncher för att öva tålamod, hålla upp en dörr för den som kommer efter för att öva gästfrihet, varje dag läsa Bibeln som ”motgift mot det sätt att tänka som kommersiella och politiska intressen vill tvinga på oss”. De avslutande tankarna om den gemensamma gudstjänsten placerar nattvardsmåltiden i centrum av det kristna motståndet.

Det befriande ligger i det konkreta. Hagman pekar på en möjlig väg att gå. Han framhåller upprepningens kraft och att ”kristet motstånd är en långsam sak”. Utifrån den fornkyrkliga traditionen finns ett sätt att formas i enlighet med det Guds rike som skall komma. Patrik Hagman visar hur de tidiga kristnas exempel verkligen kan hjälpa oss närmare ett autentiskt kristet liv här och nu.

Mikael Löwegren

Kommentarer

KOMMENTARER