Att de ju inte bara är gullig porslinsdekor utan riktiga böcker (ja somliga skulle till och med säga stor litteratur) är lätt att glömma bort bland all kommers. Jag kommer ibland på mig med att tänka att det måste vara skönt för Tove Jansson att vara död så att hon slipper hela spektaklet.

Som den oförbätterliga Muminfantast jag är var det ändå med stor nyfikenhet jag tog mig an Mumin och tillvarons gåta av den finske barn- och ungdomsboksförfattaren Jukka Laajarinne. Jag hoppades dock att den inte skulle visa sig vara en nordisk variant av 1980-talets storsäljare Tao enligt Puh. Lättköpta resonemang i bästa Dalai lama-stil, light-filosofi med lyckoinriktning, suck!
Men jag har svårt att tänka mig att Tove Jansson skulle haft något emot Laajarinnes initiativ, eller för den delen utförandet i sig. Muminböckerna är ju bara skenbart enkla och barnsliga; de flesta Mumin-fans jag känner uppskattade dem inte förrän framåt gymnasieåldern. I Muminböckerna finns en ständigt pågående diskussion om existensen, om ångest och ensamhet, längtan att höra till. Det är lätt att tänka sig att Tove Jansson själv haft utbyte av de filosofer Laajarinne hänvisar till: Sartre, de Beauvoir, Heidegger, Camus, Kierkegaard.

Författaren visar hur väl böckernas temata och persongalleri sammanfattar de stora existentialisternas frågeställningar. Längtan efter frihet (Snusmumriken), sökandet efter ”självet” och den dystra insikten att man är som man är och antagligen, som i Filifjonkans fall, alltid kommer att tycka om storstädning. Laajarinne beskriver Muminpappans taffliga sökande efter en uppgift så klarsynt att man känner stort medlidande med det patriarkat han – Muminpappan – representerar. Muminmamman, å sin sida, verkar aldrig ha behov av att ”förverkliga sig”.
Möjligtvis kan jag tycka att Laajarinne ställer en del ytliga och ointressanta frågor av typen: Vad skulle hända om Muminmamman plötsligt slutade diska? Som om frihet förutsatte att man struntade i alla sina vanliga plikter. Kierkegaard talar ju mycket om vikten av att våga ”realisera det allmänna”, att inte rygga för vuxenlivet utan att friheten, tvärtom, kommer en till mötes först när man vågar möta sina plikter med högburet huvud.

Å andra sidan förmedlar författaren en hel del bra och användbara insikter om det moderna livet, kändiskulten och längtan efter mening i tillvaron.
På det hela taget är Mumin och tillvarons gåta en uppfriskande bekantskap, både med Muminfigurerna och med de existentialistiska ”kryp” som citeras; man får till och med lust att damma av Heideggers Varat och tiden! Laajarinne, denne för mig okände författare från vårt östra grannland, har inspirerats inte bara av Tove Janssons Muminvärld, dess gestalter och säregna liv, utan lika mycket av hennes stil. Han skriver med samma sorts vänliga humor och med samma oemotståndliga du-tilltal; som läsare dras man genast in och känner sig

Och nog är det ett viktigt samtal att föra, både i Mumindalen och här, öster om Eden. Jag har nog tänkt ibland att finnarna inte är så rädda för allva, som vi svenskar, men vid närmare eftertanke är det kanske inte så stor skillnad mellan oss, ändå.
Laajarinne skriver: Vi grubblar ogärna över döden och alltings osäkerhet, i stället dränker vi livet i oväsen och allehanda lustifikationer, eller sysslor som upptar våra tankar. I det läget är vi redan dubbelt hemlösa: förutom att vi är otrygga, har vi också gått vilse. Men han påminner också om Too-tickis svar (med vilket Tove Jansson säkert försökte trösta sig själv i stunder av olust): Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.

ANNA SOPHIA BONDE