Syftet med boken är att visa mångfalden hos både islam och muslimer. Det blir en lärd resa i tid och rum, ändå tillgänglig för oss som har bara dimmiga begrepp om islam bortom Muhammed och islams fem pelare.
Mohammad Fazlhashemi är ovanligt väl lämpad som ciceron. Själv stadigt förankrad i västerländskt tänkesätt har han rötter i Iran och kan som idéhistoriker och islamkännare presentera såväl olika riktningar som framstående muslimska tänkare genom århundradena.

Han visar att enhetligt har islam egentligen aldrig varit, inte sedan den stora delningen i shiiter och sunniter efter profeten Muhammeds död. Redan på 700-talet fanns exempelvis två tvistande muslimska skolor vars argument klingar välkänt för den som är bekant med kristendomens debattörer: mutaziliter och ashariter. De förra ansåg att Koranen var en skapelse av Gud som tillkommit under en bestämd tid och där dess tolkning måste ta hänsyn till omständigheterna när den kom till. De senare å sin sida såg på Koranen som en oskiljbar del av Gud, evig och oföränderlig.

Under den islamiska guldåldern mellan 800- och 1200-talen framträdde en rad muslimska teologer och tänkare som hade tagit intryck av grekiska filosofer. De underströk förnuftet och vetenskapens värde för att förstå religionens grundläggande principer. Varför inträdde sedan stagnation i den muslimska världen ungefär samtidigt som utvecklingen i Europa tog fart? Fazlhashemi nämner en rad orsaker, tyvärr utan att riktigt förklara varför ortodoxin bredde ut sig från 1000-talet, på bekostnad av det rationalistiska och kritiska tänkandet.

Hur ska man då som muslim förhålla sig till det muslimska arvet, skrifterna och 1 400 år av idétradition? Fazlhashemi pekar på tre olika möjligheter, lätt igenkännbara för den som mött olika förhållningssätt till Bibelns auktoritet: dels en nyortodox modell med auktoritetstro, dels ett sekulärt perspektiv som förkastar allt som har med islam att göra. Han ger också en tredje lösning, som inte avfärdar religion som sådan, men är öppen för en kritisk granskning där det är tillåtet att använda modern vetenskap.
Frågan hur man som muslim i dag förhåller sig till det muslimska arvet blir tydlig i debatten om islam är förenligt med demokrati

Fazlhashemi redogör för de avsnitt i Koranen som används av vissa förespråkare för demokrati, men visar också tolkningens problem. Han pekar i stället på andra sätt att hantera frågan: genom att föra en kritisk dialog med västerlandets kultur och idétradition och en lika kritisk dialog med den muslimska idé-traditionen. Eftersom Koranen inte säger något om styrelseskick förordar den inte heller något. Det man kan utläsa ur Koranen och profetens tradition är en djupt rotad värdegund: rättvisetanken och rättskänsla. Och det värnas bäst genom demokrati.
En fråga som förbryllar väst – kanske särskilt USA – är varför människor i muslimska länder tycks hysa sådant agg, rentav hat, mot väst. Det har växlat genom århundradena, men för 1900-talet lägger Fazlhashemi en personlig pusselbit.

Vid första världskriget tog en grupp muslimska makthavare sig an uppgiften att modernisera sina länder, göra dem ”europeiska” och kasta av sig allt som hörde till den egna kulturen och livsstilen. Det var makthavare som Kemal Atatürk i Turkiet och shahen av Iran.
Klädsel som påminde om islam, som slöjor, förbjöds offentligt. Den som underlät att lyda rapporterades. Fazlhashemis egen mormor hörde till de kvinnor som valde att sällan visa sig utanför hemmet under 1930-talet, då direktiven tillämpades som hårdast.
Vad blir då svaret på titelns fråga: Vems islam? Mohammad Fazlhashemis svar står klart: islam tillhör var och en, att tolka den på sitt sätt.

Cecilia Jaensson Wallander