Det som hände var att kyrkolagen som beslutats av riksdagen byttes ut mot kyrkoordningen som kyrkomötet beslutar om. Hur relationen till staten än kommer att se ut vill Svenska kyrkan även fortsättningsvis se sig som en folkkyrka.
Hur skall man förklara den hårda maktkampen mellan stat och kyrka efter reformationen?
Hur såg de inomkyrkliga stridigheterna ut?
Varför uppkom de?

Uttömmande svar på dessa och en lång rad andra samhälleligt angelägna frågor står att finna i idéhistorikern Erland Sellbergs Kyrkan och den tidigmoderna staten. En konflikt om Aristoteles, utbildning och makt.
Den häftiga dispyt som startade 1615 och pågick ett drygt år hade egentligen bara två deltagare. Den ene var Laurentius Paulinus Gothus, biskop i Strängnäs, ärkebiskop från 1637. Den andre var etikprofessorn Jonas Magni, rektor vid Uppsala universitet, biskop i Skara från 1640.

Utgångspunkten var huruvida Petrus Ramus, verksam i Paris på 1500-talet, borde åberopas i utbildningsfrågor. Denne ville förena humanism, antiskolastik och protestantism och stod därvid i ständig konflikt med aristotelikerna. Alla teoretiska studier skulle föras utifrån nyttoaspekten. Ord som effektivitet, arbetsamhet, nytta genomsyrar hans oeuvre. Ramismen anammades av politiker som ville att universiteten mer skulle anpassas efter världsliga behov än efter kyrkliga, men också av teologer som ville hålla kyrkan ren från den hedniske Aristoteles ”skadliga” inflytande.

Vapendragare för den falangen var Paulinus. Han menade att den aristoteliska etiken främjade Antikrists intressen. Skolan, sade han, hör till kyrkans själva kärna. Det är här de blivande prästerna utbildas. Kristna dygder som fromhet kan inte läras ut av en filosof som saknar kunskap om Gud. Den hedniska etiken rymmer inte det inre lydnadskrav som säger oss att det är lika illa att exempelvis vilja begå hor som att faktiskt göra det.

Magni framhävde den nytta som teologin hade av förnuftet, medan Paulinus envisades med att förnuftet alls inte kan vägleda oss i andliga spörsmål. Magni påpekade att etiken eller moralfilosofin har direkt anknytning till den politiska makten – till skillnad från Paulinus, som försökte fastslå att det som sägs om dygden står i Bibeln, och det räcker. Men om sanningen endast står att finna i Bibeln, vad är då vetenskapen? En stor samling irrläror? Absurt, menade Magni.

Roland Sellberg redogör för alla krokvägar i denna intrikata tvist på ett synnerligen förtjänstfullt sätt. Det vi nu frågar oss är om kombattanternas argumentation har någon relevans för de kyrkliga och världsliga förhållanden som råder i dag. Jovisst. Inte bara aristotelisk etik utan all filosofi har enorm betydelse för den enskilde kristne lika väl som för kyrkan i dess helhet. Ty saken gäller något så stort som tankens frihet.

Olav Wiström