Jag hade för en helt annan tidning bett honom att skriva en artikel och eftersom han inte svarade i telefon fick det bli ett brev. Så småningom kom svaret, ett alldeles vanligt vykort med en kort förklaring till varför det inte kunde bli någon artikel.
   Det där är länge sedan och kortet har förkommit, men jag kommer att tänka på det vi läsningen av sonen Nils Claessons bok Blåbärsmaskinen. Stig Claesson var nog klart bättre på att skriva och teckna än på att prata. I varje fall om man med prat menar det smörjmedel som får en att vardagsfungera i familj och andra sociala sammanhang. Det där som gör att man är som alla andra eller åtminstone de flesta.

Blåbärsmaskinen är en bok om en som inte var som de flesta. Titeln syftar på förmågan eller kanske snarare tvånget att låta allt bli till produktion. Om hur det upplevda och tänkta till varje pris måste omsättas i ord och bilder.
  Alltså är det inte någon prydlig bild Nils Claesson ger av sin pappa. Det är i stället en lång och upprepande berättelse om alkohol, tabletter, elakheter, svek, plötsliga infall och rena obegripligheter. En berättelse som fortsätter ända in i kaklet en av de första januaridagarna förra året. Om än med av sjukdom minskad kraft den sista tiden.

Nils Claesson har sagt sig vilja visa en annan bild och det gör han också. I varje fall för de beundrare som av olika skäl gärna omhuldar signaturen ”Slas”. Den som gav Sverige Vem älskar Yngve Frej, julevangeliet på södermål i radio och spretigt tecknade barnsagor i teve.
Alldeles genommörk är nu inte Nils Claessons bok. Där finns också fint fångad tidsanda, skojiga iakttagelser och kärlek. Eller i varje fall ömhet. Om än framsagd genom bettskena i några av de korta stycken som formar skildringen.
Berättelsen är författarens och hans upplevelser kan svårligen ifrågasättas. Och att han komplicerar bilden av Stig Claesson förminskar på inget sätt ett mångårigt författar- och konstnärsskap. Tror jag.
För naturligtvis är det såväl problematiskt som besvärande. Det där att det beundrade åtminstone till del fick sin näring på andra människors bekostnad.

Tom Hansson
tom.hansson@kyrkanstidning.se