Vidare finns fem ytterligare kapitel, bland annat ett som behandlar barnen i självmordssekter, och ett som behandlar religiös terrorism. Sista kapitlet presenterar antikultrörelsens frontpersoner.

Författaren har en mycket tydlig agenda som faller in i diskursen ”se upp för de farliga sekterna”. Uppbyggnaden – ett fåtal intervjupersoner som får konstruera skräckinjagande bilder av minoritetsgrupper, den mycket medvetna associationen med självmordsreligioner och religiös terrorism, och kulmen med den föregivna hjälpen hos antikultrörelsen – är skickligt konstruerad och lätt att anamma.
Verkligheten är dock mer nyanserad och komplex. I ett pluralistiskt och demokratiskt samhälle finns många minoriteter och många upplevelser av att tillhöra minoritetsgrupper.
Det finns åtminstone fem olika kategorier av barn uppvuxna i slutna religiösa samfund: de som stannar i rörelsen och helt anammar grup­pens idéer, de som stannar i rörelsen men initierar förändringar, de som lämnar rörelsen men tycker att tiden där var ganska positiv, de som lämnar rörelsen och är mycket negativa, samt de som är tveksamma och tidvis finns med i rörelsens utkanter. Av dessa är det bara en grupp – de mycket negativa – som kommer till tals i Esséns bok.

Jag har själv utfört en del forskning på andra generationen i slutna religiösa samfund, och de allra flesta berättade om en uppväxt som var annorlunda, men som hade både positiva och negativa särdrag.
Valet av intervjupersoner kan ifrågasättas också av andra skäl: det framgår tydligt att flera av intervjupersonerna är mycket psykiskt instabila. I åtminstone ett fall är det tydligt att modern har psykiska problem. Att låta – endast – dessa beskriva rörelserna blir naturligtvis missvisande. Olämpliga föräldrar (och andra vuxna) finns tyvärr i många sammanhang.
Vissa saker som i Esséns bok framställs som kränkningar av barn är snarare kulturellt betingade. En sådan sak är bruket i Krishnarörelsen att tvätta sig efter varje toalettbesök i stället för att använda toalettpapper. Detta gör man på hela den indiska kontinenten –  och är naturligtvis mer hygieniskt än våra västerländska vanor. Taget ur sitt sammanhang blir det dock ytterligare en märklig sekthandling.

När detta väl är sagt är dock den grundläggande frågan som behandlas i Esséns bok mycket viktig: finns religiösa läror som är farliga och destruktiva, och vilka är de i så fall? Religion är en mycket stark möjlig motivationskraft, och vissa läror och föreställningar behöver verkligen diskuteras och granskas. Självmordsrörelser och religiös terrorism utgör två exempel.
De flesta slutna religiösa organisationer har dock en helt annan agenda. Andra, mer vanliga tendenser som också tas upp i Esséns bok, och som bör diskuteras, är till exempel isoleringen från majoritetskulturen i många av de slutna religiösa grupperna.
De två rörelser som jag själv känner väl till och som figurerar i Esséns bok – Hare Krishna-rörelsen och Familjen/Guds Barn – har båda delvis ett problematiskt förflutet gällande behandlingen av barn. Det som däremot inte framgår med någon större tydlighet i Esséns bok är att båda rörelserna tagit avstånd från dessa händelser och sedan ett tjugotal år vidtagit starka åtgärder för att förhindra en upprepning. Esséns intervjuer är i många fall gamla. Historiskt är dessa händelser naturligtvis viktiga, men det blir missvisande att låta påskina att det fortfarande händer i dessa rörelser  i dag.

Sammantaget är detta en mycket skickligt skriven bok som steg för steg lotsar in läsaren i författarens värld. Det stora problemet är dock att världen utanför författarens är betydligt större och mer nyanserad, och att boken, som den står nu, mer underblåser fördomar mot minoriteter än skapar en konstruktiv diskussion och dialog om de problem som trots allt finns. För naturligtvis måste vi diskutera vilka konsekvenser olika religiösa läror kan få i olika sammanhang, det är en mycket viktig diskussion. Men tyvärr utgör inte Esséns bok det bästa diskussionsunderlaget.

Liselotte Frisk
professor i religionsvetenskap
Högskolan Dalarna