”Jesus undervisade sina lärjungar om kärlek och sanning” påpekar Ranelid. ”Inte någonstans i evangelierna uppmanade han sina lärjungar att skada, döda eller bestjäla någon.”
Kriget i Irak måste med andra ord upphöra. USA:s övergrepp i världen måste få ett slut. Planetens svaga, fattiga och maktlösa måste upprättas i Jesu namn, och George W Bush har som ingen annan ansvar för att det sker.

Det är antagligen en alltför from förhoppning att USA:s president, om han mot förmodan läser Ranelids bok, skulle påverkas av den. Men ibland måste predikanter och profeter ignorera denna världens sannolikheter och tro på under. Och här skriver en tvättäkta predikant och profet.
Den som följt Björn Ranelids författarskap vet att han alltid har haft det draget. Hans associativa mässande i godhetens och Guds namn provocerar många, fascinerar andra. Själv förstår jag både dem som tycker att Björn Ranelid skriver jobbigt svulstigt och dem som uppskattar hans idiom och hans etiska hållning. Ibland när jag läser hans brev till Bush fattar jag inte vart han vill komma, exempelvis när han jämför Jesus och Muhammed. Menar han att kristna är bättre än muslimer och i så fall varför?

Ibland hänförs jag tvärtom av hans dyrkan av helt rätt hjältar: Jesus, Gandhi och diakonissan i Sankta Clara, Inga Pagréus. När han skriver om Pagréus brinner hans ord:
”Jesus hade somnat på ett varmluftsgaller bredvid en svart tiggare i New York och vaknar i kryptan i Sankta Clara kyrka i Stockholm. Diakonissan hade inte sett honom när hon kommit på morgonen, men han visste att han kunde infinna sig när som helst.”
Mer kött än så blir ordet knappast. Och när Ranelid beskriver hur Jesu ord ekar i en prostituerad medan hon ligger under en av männen som köpt henne, då är det rent evangelium som slår upp i fejan på kristenhetens blinda självförhärligare. George W Bush – öppna dina ögon! Se Ljuset!

Maria Küchen