Kanske, svarar jag, för att man redan är inplacerad i en defensiv position. Och för att varje tal utifrån en defensiv position tenderar att förminska det man försvarar till ett entonigt eko av den riktade kritiken.

Tanken slår mig på nytt då jag tar del av Anders Piltz nyligen utkomna Adam, var är du?, en samling essäer som av förordet att döma delvis vuxit fram i respons till den hårdnande ton mot religionen som under senare år brett ut sig i svensk offentlighet.
Med skiftande ingångar lägger Piltz ut den kristna tron och som alltid är framställningen engagerande och lärd. Likväl präglas åtskilliga av essäerna av en störande apologetisk underton. Störande inte därför att det som återges är fel i sak. Men därför att det återges på ett förenklande sätt. Vilket just är apologetikens frestelse, bestämd som den är av uppdraget att gå i svaromål mot en allt som oftast förenklande kritik av religionen.

Upplysningens tillkortakommanden och kommunismens illdåd tål förvisso att nämnas. Men när så lite sägs om dessa arvs ljusare sidor – och om det kristna arvets mörkare sidor – är det svårt att inte få intrycket att deras närvaro blott tjänar till att ge en dyster relief åt en desto förträffligare kristendom – vilken parodiskt nog plötsligt reduceras till den reaktiva storhet som Nietzsche beskyllde den för att vara.
Betydligt mer lyster äger inte oväntat de mindre apologetiska essäerna, såsom den vackra betraktelsen över vanitas-motivet eller den rika reflektionen över passionstemats sinnrika förgreningar i vårt kulturarv.

När jag tar del av dessa essäer återfinner jag den författare vars bildning jag tidigt i min andliga resa kom att beundra. Då återfinner jag också skönheten och attraktionen i det andliga arv som är mitt.

Jayne Svenungsson