De finns i hela världen, vill helst bara umgås med varandra, håller gudstjänst i någon form alla dagar i veckan, och vill leva avskilt med familjen och Gud.
Plymouthbröderna må vara annorlunda. Men det rör sig definitivt om en kristen rörelse, eller möjligen sekt, slår idéhistorikern Gunnar Hillerdal fast i sin nya bok om Plymouthbröderna.

Gunnar Hillerdal har ägnat många år åt att studera bröderna. Första gången i en trebetygsuppsats 1948. När han nu gör en ny tidsmarkör kan han konstatera att mycket hänt.
Men han tar det från början. Långsamt och tålmodigt ända från brödrarörelsens uppkomst och utveckling i Irland, England (och, ja, så småningom
Plymouth) i början av 1800-talet. Och det han beskriver tycks vara den gamla vanliga utvecklingen för nyandliga rörelser. En stark ledare, John Nelson Darby ”en av kristenhetens märkligaste personligheter”. Längtan efter det rena evangeliet och den sanna gemenskapen. Missionerandet. Proselytismen. Och sedan de olika bibeltolkningarna, splittringarna och fördömandet av alla dem som inte tror som de.
Än i dag gör Plymouth-
bröderna anspråk på att vara den enda rätta formen för gemenskap i Jesu namn. Brödsbrytelsen varje söndag är central men ändå inget sakrament.
Prästämbetet har tillkommit genom feltolkningar av Bibeln, alla ledare utses i stället av den heliga Anden. Utsmyckade kyrkolokaler är onödiga, underhållning, tv, bio och dator förbjudet. Jul eller andra kristna högtider firas inte. I stället ägnar man sig åt familjen, musik, dagliga möten och väntan på Kristi snara återkomst.

Plymouthbröderna är uppdelade i en öppen och en mera sluten, dogmatisk del. De svenska bröderna tillhör den slutna ”Closed Brethren”. Men så underligt är det i den här världen att samtidigt som bröderna gått mot ett allt mer säreget levnadssätt, det sägs att de inte ens vill äta tillsammans med de barn som inte tagit ställning för Kristus, blir de mer utåtagerande i samhället.
Det är den nye universelle ledaren BD Hales i Australien som slagit in på denna smått sensationella väg. De tidigare nästan helt slutna svenska bröderna ägnade sig exempelvis åt politiska annonskampanjer inför valet, desto märkligare eftersom de själva inte röstar. De har egen webbplats och ska starta skola med undervisning i allt som krävs enligt svensk lag.

Den senaste tidens utveckling, framför allt i Sverige, är den intressantaste delen av boken, som är slarvigt korrekturläst, i valda delar akademiskt knastertorr, med ett ibland uppstyltat språk. Den saknar stringens, trots ett ambitiöst upplägg. Kanske har det blivit så för att Gunnar Hillerdal verkligen lagt sig vinn om att vara rättvis mot bröderna, väga för och emot och upprepa alla fakta igen i nya sammanhang. Och visst är det intressant, trots att Hillerdal inte har många förstahandsuppgifter från rörelsens medlemmar. I stället refererar han ofta och gärna till Christer Nilssons självupplevda intryck i boken Sekternas sekt. För den som är intresserad av mer än historieskrivning är det förmodligen enklare att läsa den boken med en gång.

Annika Ahlefelt