Som läsare lämnas jag med känslan att ett överskridande sker hela tiden överallt. Samtidigt består naturen och det mänskliga orubbligen. Jag påminns om poesi av Arne Johnsson där det stora ”Du” kan vara Gud eller en älskad människa och erotik och mystik speglar varandra. Det handlar otvetydigt om sex här men också om Något Annat.

Jaha, fina dikter, okej, men vad är Klaus Fischer känd för? Någon som undrar? Sluta med det i så fall. På en flack och gapig samtida litterär marknad är det lättare för förlagens marknadsförare att sälja in en bok om författaren är känd för något annat än att skriva, men din läsning vinner på att du vägrar bry dig.

Personligen blir jag glad varje gång jag möter text som står för sig själv utan marknadsföring medelst filmklipp, hyperstajlade pressbilder och så vidare. Hur bra Fischers dikter håller, beror inte på om han finns på Youtube eller ej. Så håller de? Ja, det tycker jag. Banbrytande är de däremot inte. De utspelar sig i ett vackert modernistiskt centrallyriskt landskap där de många stigarna är väl upptrampade.

Maria Küchen