Det korståg Posener avser är enkelt uttryckt påvens kamp mot relativismen. ”En relativismens diktatur håller på att etablera sig, som inte erkänner någonting som definitivt och vars enda giltiga måttstock utgörs av det egna jaget och dess behov”. Författaren framhåller Johannes Paulus II:s mål att övervinna de två revolutionerna: den ryska med kommunismen i öst och den franska med upplysningen i väst. Den ena medverkade han till att besegra, den andra gav han i arv till sin efterträdare Benedictus att bekämpa. Det handlar om en mission av Europa med dess relativistiska livsstil. Han stadfäste den institutionellt 2010 i ett ”Påvligt råd för nyevangelisering”.

Posener frågar sig: ska vi européer känna oss träffade av Benedictus kritik? Är vi relativister? Han svarar nej. Västerlandets värdegrund är människovärdet, de mänskliga rättigheterna och demokratin, de är definitiva. Att tolerera det mångkulturella samhällets pluralism är inte relativism, det är respekt mot andra. Posener erinrar oss om tidigare påvars antimodernism och ser hur Benedictus fortsätter fördömandet av förnufts- och framstegstron. Europa har gjort stora framsteg och blivit mer humant, tänk bara på hur kvinnor, svarta och homosexuella behandlades för ett par generationer sen, svarar författaren.

Är då Poseners kritik riktig? Det beror förstås på vilka kriterier den bedöms efter. Författaren har inga teologiska mål, han reagerar mot den politiskt konservativa agendan. Han ansluter sig till en allmän humanism med sin bas i människovärdet och ger den ett slags common sense-tolkning. Det är två goda premisser i ett sekulariserat, men också humant, samhälle, där man behöver få med en majoritet på vagnen. Är man humanist är det därför inte svårt att ge Posener rätt i mycket av hans kritik. Han kunde dock vara mer nyanserad i sin analys av relativismen, somt är humant men inte allt.
Det finns en alternativ katolsk linje att knyta an till. Redan på 1800-talet när antimodernismen uppstod fanns det andra röster. Med Andra vatikankonciliet 1961-65 bröt dessa förnyande krafter fram också i kyrkans högsta ledning, dock under stort motstånd. Ett exempel på denna nyorientering är deklarationen om religionsfriheten med sin humanism.

Öppenheten från konciliet är nu borta och de senaste påvarna driver en rigorös betoning av kyrkans enhet, som tystar kreativa teologer och andra som ses som illojala. Denna opposition är också Katolska kyrkan. Teologiskt handlar det om balansen mellan ratio/det mänskliga och relevatio/det gudomliga. I ett sekulariserat samhälle kan man inte argumentera i religiösa kategorier utan man bör göra det i humana. Genom lex natura, skapelsens lag, har Katolska kyrkan en nästan tvåtusenårig tradition, som den kunde använda sig mer av än de senaste två påvarna gjort. Det är denna kristet-humanistiska tradition som medverkat att göra Europa till den mest civiliserade delen av världen.

Det humana, demokratiska samhället med sin allmänmänskliga bas är delvis en frukt av kristendomen. Denna värdegrund har byggts upp i samverkan mellan alla människor av god vilja genom en gemensamt definierad humanism. Den är en del av det kristna arvet och det är den traditionen kyrkorna bör knyta an till och förnya. Det vore en stor tillgång om Katolska kyrkans ledning blev mer dialogorienterad igen och tog sig ur sin retoriska värld där samhället är svart och kyrkan är vit.
Johan Unger

Svenska kyrkan/Se människan arrangerar idag torsdag ett samtal på Bokmässan i Göteborg mellan Alan Posener och Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, tillika krönikör i Kyrkans Tidning , professor Werner G Jeanrond och Signums chefredaktör Ulf Jonsson.

Kommentarer

KOMMENTARER