Medan känslomänniskan Hitler gapade och skrek och hittade på megalomana världsförbättringar lyssnade den hängivne Himmler, apade efter mästarens fraser. Och omsatte hugskotten i förintelseindustri. På egen hand dödade förmodligen inte Hitler någon enda människa. Hur galen han än var. Det är den känslolöse bokstavs­troende byråkraten, som uppfattar allt chefen säger som order, vi måste passa oss allra mest för.

Utan Hitler hade Himmler inte varit någonting. Frågan vad Hitler hade varit (eller inte varit) för eftervärlden utan Himmler kan vi för ögonblicket lämna därhän. För i dag är det Himmler det handlar om.
Från början var SS (die Schutzstaffel) en personlig livvaktsstyrka skapad av Hitler 1925, men under adminstratören Himmlers ledning växte organistationen under 1930-talet till något som mest av allt påminde om en stat i staten. Waffen-SS var dess militära gren. SD spionerade. Koncentrationslägren låg också under SS.
Himmler menade på fullt allvar att SS medlemmar skulle utgöra början på en ny härskarelit. Från början fick bara långa, blonda, blåögda vara med. Allt-eftersom kriget krävde kanonföda lättade man på reglerna. SS-männen tilläts bara gifta sig med kvinnor som uppfyllde rasrenhetskriterier. Av den germanska mytskatten, av Eddan, och andra liknande källor hade språkforskare och religionshistoriker und­er åtskilliga hundra år redan försökt rekonstruera/konstruera en arisk religion. Ofta blandat med rasistiska baktankar. Långt innan nassarna fick klorna i materialet var det omstöpt till ett skarpslipat redskap att använda för att motivera diverse förtryck och etnisk rensning.

Fortfarande i dag finns det stollar som står ute i skogen och offrar till Oden och tror att de gör något ursprungligt förkristet. Medan de i själva verket bara utför ritualer påhittade av en eller annan fnoskig (eller opportunistisk) forskare vid Ahnenerbe, SS avdelning för förfädernas seder. Överallt i världen letade man spår efter forntida arier och deras magi. Man undersökte karelsk schamanism. Bohuslänska hällristningar. Himmler trodde att Tors hammare hade varit ett elektromagnetiskt supervapen.
Tvärtemot vad de flesta tror förhöll sig Hitler i det längsta avvisande till Ahnenerbes forskning kring arkeologi och religion. Han tyckte romarnas byggnader var mer imponerande än germanska hyddor. Dessutom var han beroende av samarbete med kyrkan. Det var först när Tredje rikets svar på Indiana Jones, Ernst Schäfer, 1939 återvände från en expedition i Tibet som führern tinade en aning.
Det är väl tveksamt om den SS-kult som Himmler skapade skulle fungerat i längden som statsreligion. Det centrala var inte individens lycka utan rasen och förfäderna. Mycket handlade om massuggestion, sammanhållning och plikt. Man snodde kristna ritualer och omformade dem efter egna behov. Man hade dop och vigslar vid ett altare prytt med hakkors och Hitlerbild, flammande bägare och ”livsträd”. Man reciterade partier ur Mein Kampf. Årets högtider var sommarsolståndet, Hitlers födelsedag, dödsfester för döda krigare och en ickekristen jul. Man höll till på kultplatser eller vid fornlämningar, i ekskogar eller i slottskällare. Himmler hade älskat Hogwarts.

Något svajar väl översättningen av Heather Pringles Härskarplanen (Alla vet väl att Sagan om ringen heter Härskarringen?). Men det överser man med eftersom ämnet är så viktigt.
Aningen mer mänsklig, inte mindre skrämmande är SS-ledaren i Katrin Himmlers The Himmler Brothers. Hon är barnbarn till Heinrich Himmlers bror, Ernst, som inte var lika insyltad i SS, men ändå på olika sätt drog fördel av släktskapet med brodern. Dum hade han väl varit annars? Trots den ständiga påminnelse efternamnet utgjorde pratade familjen inte om detta. Katrin gifte sig med en israelisk kille.
För den som vill veta mer om den rasistiska arkeologins uppkomst rekommenderas Olle Ljungströms Oscariansk antropologi. Mer om arierna kan man läsa i Stefan Arvidssons Ariska idoler. Guido Knapps SS fördjupar ytterligare kunskapen om SS.

Jan Hoff