Recension. Ett ljus lyser mitt i misären hos Brorsan, Krabban & Lädret

Linus Gårdfeldt har haft betydande framgångar med sin poesi. 2024 tilldelades han stipendium av Svenska akademien. Vad han själv vill med sin diktning har han formulerat med orden ”En plats av upplösning / och ett förunderligt ljus”. Detta gäller även hans nya diktsamling Brorsan, Krabban & Lädret. ­Boken är redan nominerad till Augustpriset. 

De tre orden är namn eller ­öknamn på de tre alkoholister som iscensätter ett långdraget gille på den värmländska landsbygden, där diktaren också själv hör hemma. Supgillet är ingen unik miljö i svensk diktning. Bellman har gett oss rikliga inblickar med Fredmans epistlar. Det är en miljö, där allting blir ”till speglar och fönster”. 

Själva språket blir meningslöst: ”... tanke och ord blir till smet”. Det finns samtidigt en ständig ambivalens, en ständig dubbelhet i tillvaron: ”Allting ska lysa och allting bryts sönder.”

Gårdfeldts gestalter är män­niskor med oläkta sår. ”Det enda som hjälper / Det enda som känns / Är bandaget som vätskas...” De tre alkoholisterna på den värmländska stranden får bli till Människan. Såren försvinner inte, de glider inåt. Och samtidigt finns det i denna misär en äkthet, som gör att diktaren kan säga: ”Allting är upplöst, allting är rent...” Det finns en oövervinnelig livskraft också på livets lägsta nivåer: ”Allt detta glesa skall glöda / Det skall gnistra i mark och i frö.” Hur är det möjligt? 

Diktaren talar om ”handen som har varit så nära”. Det finns ”En puls genom tid och tidstrådar väver...” Dikten visar på ett knappt skönjbart men dock verkligt mönster. 

Linus Gårdfeldt ser en hand i mörkret. Och människan? Hon är ”ständigt på flykt över klippväggen”. Och just det hon flyr ifrån, det rymmer ett ljus: ”Det lyser en lampa inuti berget / Och i bilden av berget som klyvs itu”.

Supgillet vid Vänerns strand slutar med att den tongivande av de tre tar en båt och ror ut i mörkret. Vi vet hur sådana färder brukar sluta. Och ändå finns det mitt i misären och trots misären ”ett förunderligt ljus”, en lampa som lyser inuti berget, en hand, en puls.

Christian Braw