Åren är 1984 till 2001. Han var då en entusiastisk aktiv medlem i rörelsen, aggressivt förkunnande, blint troende och hård i sin kritik av världens barn.
Utan genans och större tveksamhet predikande han att alla var på väg till helvetet som inte trodde på just deras variant av tro och att Ulf Ekman var den Sanne uttolkaren, snarast en profet.

Så småningom växte tvivlet fram. Den gällde rörelsens hierarki, ledarnas totala anspråk på medlemmarnas hela liv, det cyniska talet om framgång, pengar och hälsa bara man trodde rätt. Att ifrågasätta var detsamma som demoner.
Först efter drygt femton år börjar han förstå. Allt vad då han läste på internets hemsidor om sekter – och som tidigare fördömts som av den Ondes förtal - blev ett uppvaknade som ur en dvala. Han kände igen sig själv. I sekterna får ledare inte ifrågsättas, kritiskt tänkande inte förekomma. Det finns en symbios mellan de få ”smorda” ledarnas behov av narcissistisk beundran och medlemmarnas behov av att idealisera. De goda är Vi. De onda är De Andra. Allt detta vet vi – jag ser även att min egen utredning SOU från 1998 finns med.

Men det speciella med denna bok är i stället autenticiteten, närheten till den egna upplevelsen. Kornhall har inga forskningsanspråk. Den återger hans personliga känsla av att i sjutton år varit bortkopplad från den vanliga världen. Den ger intima inblickar i hur livet tedde sig för en ung intellektuellt vaken person som slapp en existentiell livs­kris genom att förföras av sitt behov av underkastelse och lydnad under ett bokstavstroget regelsystem. Dock hade det varit intressant att se närmare på svårigheterna i uppbrottet, främst vad som då skedde med den egna tron/tvivlet. Det antyds bara. Sen är det förståeligt men tröttande med dessa ständiga utfall mot Ulf Ekman som farlig, fascistoid och snarast stalinist.
Ur socialmedicinsk synvinkel är alkoholmissbruk, ensamhet och livsleda inte bra. Men, i och för sig självrättfärdiga grupper - som Livets ord - hjälper till att skapa mening, ger människor en livsuppgift och hjälper dem att slippa missbruk. Sånt är bra. Men i många fall – kanske alltför många – förförs människor och far illa. Kornhalls bok är en viktig bok, enkel och välskriven, men ibland tyvärr för generaliserande.

Owe Wikström