Denna demonisering sätter statsvetaren Anders Hellström fingret på i sin bok Vi är de goda. Han undersöker där SD:s position i svensk politisk debatt.
Boken har två huvudargument: för det första att SD radikaliserar de traditionella partiernas politik. Efter att ha kapat rötterna till BSS (Bevara Sverige svenskt) och nynazismen är man idag ett annat parti än då man startade. Ser man till vad de faktiskt säger i nuläget måste man tillstå att SD inte är det stora undantaget i svensk politik.

Möjligen underskattar Hellström här det allt starkare muslimhatet med inspiration från Dansk Folkeparti. Men SD är ändock inte rasister i bokstavlig mening; Hellström påpekar helt riktigt att de är högerpopulister – vilket är något annat. Som populister vill SD framför allt representera en nedtystad folklig opinion: ”Partiet bygger sin legitimitet på en opposition underifrån, till skillnad från mer auktoritära ideologiska doktriner som nazism eller fascism.”

Hellströms andra huvudargument är att debatten om SD kommit att handla om de goda kontra de onda. Sakpolitiska skillnader har ersatts av striden mot de moraliskt undermåliga. ”Istället för en kamp mellan höger och vänster ställs vi inför en kamp mellan rätt och fel,” skriver Hellström med hjälp av den belgiska statsvetaren Chantal Mouffe.
Mouffe menar att partierna idag samlas i ett allt trängre mittenfält. Ingen ifrågasätter längre egentligen den liberala marknadsekonomin. Denna brist på politiska alternativ ger en frånvaro av konflikter; Mouffe kallar detta en ”avpolitisering av det offentliga samtalet”.

En effekt av denna avpolitisering blir att högerpopulistiska krafter framstår som de enda utmanarna mot den politiska elitens samförstånd. Det är enkelt för dem att rida på det missnöje som faktiskt finns.
En annan effekt av avpolitiseringen blir att det enda sättet att föra in passion i politiken är genom att ena sig mot en fiende. Mouffe uppmärksammar den samhälleliga kraft som ligger i känslorna. Att spela på rädsla – för en ond extremhöger eller de onda invandrarna – är ett effektivt sätt att mobilisera folk.

Andra som försöker förstå högerpopulismen med något annat än rasismglasögonen på är Erik Meier Carlsens/Markus Uvells Folkhemspopulismen (Timbro) och Linnea Nilssons/Emil Schöns intervjubok Fult folk (Karneval). Detsamma gäller Magnus Marsdals viktiga bok med lärdomar från Norge, Högerpopulismen dissekerad (Celanders).

Att så många vanliga svenskar röstar på SD beror naturligtvis inte på att  sex procent av Sveriges vuxna befolkning skulle vara rasister. Partiets framgångar speglar att ingen representerar dem som är den moderna turbokapitalismens förlorare. Avfolkade landsändar, växande arbetslöshet, försämrad vård, en skola i kris: SD fångar upp denna besvikelse – och pekar entydigt ut orsaken (invandringen i allmänhet och muslimerna i synnerhet).

När man ibland säger att SD är ”nostalgiker” som längtar tillbaka till ett folkhem som aldrig funnits är det en verkligt farlig förenkling. Den knätofsidyll som Jimmie Åkesson vill värna med sin folkdräkt är förstås romantik. Men det fanns dock ett Folkhem och det är i de krossade resterna av denna samhällsvision som SD står och håvar in röster.
SD är numera kort och gott högerpopulister. Inte rasister och inte fascister, och definitivt inte nazister. Sådan etikettering demoniserar bara. Och skymmer den verkliga orsaken till partiets framgångar: den politiska ekonomin.

SD-väljarna ser ett samhälle som håller på att haverera i den globaliserade ekonomins brutala konkurrens. Företag, branscher och hela orter slås ut. Vart tar då den vägen som inte vill nöja sig med Markus Uvells försvar för kapitalismens ”kreativa förstörelse”?
De svenska politikerna har ju i praktiken accepterat samhällets strukturomvandling. SD tar då erfarenheterna av växande utanförskap på entreprenad. Många upplever ett parti som äntligen lyssnar och som man kan identifiera sig med. Och varje gång någon i den politiska, akademiska eller mediala eliten säger att SD är en pinsamhet, så växer därför partiet i opinionsundersökningarna. Moraliserandet fungerar inte.
SD ska behandlas, bemötas och bedömas som vilket annat parti som helst. Här har vårt kyrkomöte – som marginaliserat partiet bland annat genom att förvägrat det utskottsplatser – inte föregått med gott exempel. Att riksdagen här signalerat en annan väg besannar ännu en gång Jesu ord om att denna världens människor beter sig klokare (Luk 16:8).

Framför allt är SD en diagnos på tillståndet i vår marknadsliberala sköna nya värld. Även om deras lösning på samhällsproblemen är både felriktad och farlig, så är utanförskapet de exploaterar verkligt. Så längre vi inte kan förstå att det är detta som driver fram Sverigedemokraterna kommer alla hurtfriska försök att ”ta debatten” att slinta.

Mikael Löwegren