Dogmhistoria har väl aldrig varit någon storsäljande genre. När nu Ola Sigurdson ger sig i kast med inkarnationsteologin i en drygt 700-sidors tegelsten till bok, så kan det verka nog så smalt. Men då bedrar man sig.

Sigurdsons historiska intresse är alls inte antikvariskt; han är inbegripen i en aktiv-kritisk tolkningsprocess där de klassiska texterna framstår som ibland geniala, alltid ofullkomliga, bidrag till ett ännu pågående projekt, ett projekt som Sigurdson själv i högsta grad är engagerad i.

Under läsningen slår det mig hur väl Sigurdson hanterar de ofruktbara stridigheterna mellan traditionalister och reformivrare. Han konstaterar att de två motpolerna visserligen har olika värderingar av de gamla dogmerna, men att de alltsomoftast delar en uppfattning om dessa dogmer som historiskt fastlagda, entydiga teoretiska lärosatser. Ur Sigurdsons perspektiv är dogmerna i stället pedagogiska försök att hitta en ”grammatik” för den mångfaldiga kristna praktiken – den kristna traditionen är i rörelse, och det har den alltid varit. Även kyrkomötenas dogmer måste förstås som tillfälliga lösningar, slagkraftiga formuleringar som en gång gjordes i relation till konkreta existentiella problem.

Kanske kunde man uttrycka det så: Det finns mycket traditionella skäl att vara reformivrare. Med Sigurdsons ord: ”den teologiska vidareutvecklingen är nödvändig för att bibehålla kontinuiteten med tidigare faser i teologins historia”. I Himmelska kroppar samsas därför otvunget närläsningar av koncilierna i Nicaea år 325 och Kalcedon år 451 med moderna filosofiska ansatser och radikala feministiska förslag om en ”ny klitoral symbolisk ekonomi”.
Nu är det inte dogmer i största allmänhet boken handlar om, utan mer specifikt frågan om kroppen. Sigurdson berättar en exemplarisk historia om hur föreställningen om kristendomen som kropps- och sexualitetsfientlig vuxit fram i samspel med sociala, vetenskapliga och politiska skeenden. Sensmoralen är upplyftande och förvånande: sekulariseringsprocessen kan i dag öppna nya politiska möjligheter för kyrkan, särskilt på sexualitetens område.

Här faller Sigurdsons historiserande perspektiv väl ut. Han konstaterar att ”eros” länge var ett centralt tema för den kristna teologin. Det vi i dag kallar ”sexualitet” är däremot ett ganska modernt påfund, som bland annat innebar att ”eros” allt mer kom att inskränkas till själva könsakten. Sigurdson framhåller att den sekulära staten, i takt med den moderna medicinens utveckling, kommit att bli allt mer intresserad av att administrera medborgarnas kroppar, också på sexualitetens område. Det är i denna process som teologin på ett reaktivt sätt utvecklade sina mer inskränkta sexualmoralistiska formuleringar: inte utifrån en egen teologi om kärleken, utan som en moralisk värdering som utgår från ett redan reducerat, ”sekulariserat”, sexualitetsbegrepp.

Staten har alltså ärvt ett problemkomplex och en disciplineringsregim från kyrkan. Sigurdsons politiska poäng är att detta rymmer en konstruktiv potential: kyrkans teologiska självkritik (Hur kunde kristendomen bli kroppsfientlig? Hur kunde vi schabbla bort ”eros” och inkarnationens möjligheter?) är relevant också som kritik av dagens sekulära sfär. Det finns all anledning att besinna de förmoderna texternas insikter.
”Kroppen” står i centrum för vår tid: den njutande kroppen, den sjuka kroppen, den omgjorda kroppen. När Sigurdson pläderar för en förnyad eros-teologi är det emellertid inte fråga om sexualitet som en ”motorväg till Gud”, utan om något betydligt mer omfattande. Sigurdson vill presentera en motvikt mot vår tids individualiserade förståelse av den kristna traditionen och av människans kroppslighet. Hans mest slående exempel är hur nattvarden historiskt förändrades från gemensam måltid, inskriven i ett frälsningshistoriskt skeende, till ett skådespel där kropp och själ framstår som statiska, abstrakta storheter. Här finns mycket stoff att återupptäcka och låta sig inspireras av.

Då och då är det svårt att orientera sig bland Sigurdsons många utvikningar. Hans affirmativa och konstruktiva sätt att läsa kan ibland förvirra – till skillnad från många filosofiska böcker som vill leda i bevis att alla har fel, tycks här alla ha rätt. Sigurdson gör ibland korta inpass där han liksom påminner sig själv lika mycket som läsaren om bokens övergripande projekt och pekar ut sina motståndare. Det kan ibland låta som besvärjelser för att hantera det gigantiska materialet. Men man förlåter honom gärna: kanske är stildraget en oundviklig konsekvens av en läs­art som fokuserar på öppna diskussionsprocesser och problembundna, existentiella frågor i stället för en teologiskt-spekulativ monolog. Som bok betraktat är detta måhända en ”grotesk” kropp, i just den mening Sigurdson utvecklar: bruten och generativ snarare än klassiskt väl avrundad. Det kan samtidigt ses som en inbjudan till läsaren att delta och föra diskussionen vidare.

Christian Nilsson
doktorand i filosofi
 på Södertörns högskola