Några texter i mitten är enligt min mening för långa och tungrodda för att platsa i en ABC-bok; Arborelius går till mångordigt försvar för sin kyrkas ståndpunkter i vissa känsliga frågor och hänvisar till några aktuella fall där mediernas dom över den romersk-katolska kyrkan varit, i hans tycke, osedvanligt hämndlysten.

De flesta kapitel är dock precis lagom långa och har en klar, själavårdande karaktär. Som lutheran känner man sig inte ett dugg utanför – förrän på sista sidan när Arborelius uttrycker sin förvissning om att ”Hoppet hjälper oss att bli allt mer hemmastadda i Kyrkan, så att vi kan bygga upp gemenskapen mellan alla katoliker i Sverige”.
För den som är bekant med Wilfrid Stinissen kommer många tankar och uttryck att kännas igen; de är båda karmeliter. Kanske är Arborelius av ett något kärvare temperament, men han har också en påtaglig humor och boken präglas av denna kombination. Ett kapitel inleds: I vår tid har vi fått för oss att vi alltid måste vara glada. /…/ Förr var man rädd för helvetet, i dag är man rädd för att ha det tråkigt. Eller hans resonemang kring ett slitet ord: Det arma ordet kärlek behöver få vila sig lite. Därför är det nyttigt att tugga lite på det latinska caritas istället.

Det är nog precis vad vår tid behöver: själavårdare som frimodigt väljer bort ytan och som därigenom vinner klarsyn. Jag kommer att tänka på slutstrofen i Hjalmar Gullbergs dikt Enslingen på Salamis: Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver/någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar/vid tillvarons gränser, en andlig spion/en utpost i ingen mans land!

Anna Sophia Bonde