Göran Skytte var en av nittiotalets absolut största medieprofiler, han är både hatad och älskad och när han tycker till passerar tyckandet sällan obemärkt förbi. Inte minst hans åsiktsskiften har retat människor i alla möjliga olika läger. Man går inte ostraffat från mörkröd journalistvänster till det som Birger Schlaug har kallat ”kristen rödvinshöger”.
Resultatet av allt detta blir att personen Skytte lätt kan hamna som ett filter mellan texten och läsaren, i synnerhet som boken är en i jagform berättad historia om författarens andliga utvecklingsresa där den ”Store Skytte”, som det vid ett tillfälle heter, är i högsta grad närvarande.
Bokens upplägg är enkelt och okomplicerat: i korta kapitel, uppdelade i ännu kortare avsnitt, berättar Skytte om sitt förhållande till Gud och kristendomen.

Berättelsen börjar, bortsett från lite kort bakgrund, egentligen med ett självmordsförsök på senhösten 1989, strax innan succé­serien Skytte drar igång i SVT och lockar stora mängder tittare. Redan 1990 börjar Skytte återigen uppsöka den kyrka han lämnade 1967 och tar sina första steg på vägen tillbaka till Gud. Resten av boken återberättar de många efterföljande stegen på resan; bland annat tv-programmen med K G Hammar, Lennart Koskinen och Ulf Ekman; retreaten på S:t Davidsgården; de stegvisa mötena med andra kristna i olika sammanhang; kriser och depressioner, lycka och bönhörelse och det viktiga mötet med prästen Bo Brander, samarbetspartnern bakom boken Ett år med Jesus från 2006.
Resultatet blir en lättläst och lättflytande bok, men någonstans, trots författarens tydliga vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån. Slängarna mot det som Skytte väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla.

Kanske kunde man också önska att Skytte, när han beskriver sig själv som ”kritiskt lagd journalist och samhällsdebattör” riktade en del av det kritiska ljuset mot sina egna preferenser och antipatier. De präster som har ”fel åsikt” i förhållande till kyrkans (enligt Skytte) politiskt korrekta etablissemang framställs ibland i ett slags martyrsken som inte känns speciellt trovärdigt.

Men en personlig omvändelseberättelse har förvisso rätt att vara subjektiv, oavsett om man som läsare håller med om vad som sägs eller inte. Ur ett helhetsperspektiv blir det som mest läsvärt när ”Sto­re Skytte” ligger lågt och texten fokuserar på den inre resan och brottningen med det svåra i att tro, som många säkert kan känna igen sig i. Och visst krävs det mod, både för att göra resan och för att berätta om den.

Paulina Helgeson