Det står och väger, det är ett slags skärseld. Bara ett par av Lars Ahlins böcker finns i handeln. Men hans litteraturhistoriska rykte är mycket gott, och hans minne vårdas av Lars Ahlin-sällskapet som nu gett ut en matig antologi med texter kring hans böcker. Många av dem ger impulser till omläsning och nyläsning av ett författarskap som är både svårt och uppfordrande.
Hans prosakonst bör särskilt intressera kristna läsare eftersom han – till mycket annat – är en teologisk tänkare av rang. Hans idéer går dessutom på tvärs mot mycket av den nyväckta andlighet som vi ser i offentligheten just nu. För att uttrycka det drastiskt så är han åtskilligt mera lutheran än gnostiker.

Lars Ahlin föddes i små omständigheter 1915. Hemstaden Sundsvall fick utgöra myllrande spelplats i många av hans romaner som böckerna om pojken Zacharias – Stora glömskan och Natt i marknadstältet, ett av mästerverken. I sena tonår blev han en ”resandegrabb”, en i horden av fattiga unga män, mitt emellan gårdfarihandlare och tiggare, som drog runt landet i 30-talsdepressionens spår. Via folkhögskolan skaffade han sig den bildning och det självförtroende som krävdes för det stora genombrottet som författare i mitten av 40-talet med böcker som Tåbb med manifestet, Min död är min och Om.

Romanerna kom tätt fram till Bark och löv 1961. Sedan följde en lång och gåtfull paus innan han återkom med Din livsfrukt och några böcker till kring 1990. Han samarbetade med sin hustru Gunnel i ett par romaner, och hon har skrivit en stor biografi i två band om sin make.
Han tillhör autodidakterna eller arbetarförfattarna, men därmed är egentligen inget sagt om hans prosakonst som avviker radikalt från till exempel Ivar Los realism. Han ligger närmare sin vän Stig Dagerman. Hans texter pendlar mellan grotesk och filosofi, realism och teologi. Hans rötter finns mera hos Paulus, Cervantes och Dostojevskij än hos Balzac och Zola. Tankedjupet är enormt, men konkretionen och psykologin finns ändå hela tiden där. Hans inflytande på yngre författare – bland många andra Göran Tunström och Sven Delblanc – går knappast att mäta.

I den nästan överrika essäantologin stannar jag för en enda text, ett återseende. Staffan Bergstens uppsats om Lars Ahlins metafysiska grundupplevelse i sena tonår skrevs på 70-talet men är fortfarande en av de bästa introduktionerna till författarskapet.
En morgon i maj 1933, som fattig och sjuk 18-åring, hade Ahlin ett slags vision av världens råa grundvillkor, en vision som sedan tycks klinga med i hela hans författarskap. Han såg den nakna materiella verkligheten ”in på benet”, den som är oberoende av våra tankar och värderingar. Det är en nihilistisk vision, men som alla nihilister måste han sedan återvända till den sociala verkligheten igen, leva ett liv med andra.
Ahlins vision är inte mystik i den klassiska nyplatonska meningen där jaget skådar och uppnår enhet med gudomen – det är eros-vägen i Anders Nygrens teologi. I stället anknyter han till agape-tanken, Guds oförskyllda nåd och kärlek till den icke värdige. Återtåget från ur-upplevelsen leder Ahlin till en radikal jämlikhetstanke. Alla delar de råa materiella villkoren, och alla hierarkier och skillnader mellan människor är av ondo. Kärlek och solidaritet utvecklas mellan absoluta jämlikar.
Det går inte att vara andligt duktig i Lars Ahlins värld. Man kan inte blåsa på sin gudagnista, låta elden växa för att förenas med sitt ursprung. Nåden måste komma från Gud till människan, inte tvärtom.
Jag har fått en gåva av den här boken, ett erbjudande att ge mig in i Ahlins författarskap igen. Den besvärligaste gåva man kan få eftersom terrängen är så oländig. Men jag vill ta reda på om materiens grundstoff också är heliggjort hos honom, om inkarnationen blir synlig i hans texter.
Magnus Ringgren