Fast sådan är inte sorgen. Egentligen. Den verkliga. Sorgen är en kroppsskada, ett köttsår. Den sliter senor och muskler av benen, beter sig som en flock hungriga hyenor runt ett kadaver. Och den drabbar alla lika; jude som grek, man som kvinna.
Den som trotsar och mot all konvention håller fram sin sorg och kräver uppmärksamhet för den, blir både utfryst och hånad. Emotionellt ifrågasatt och misstänkliggjord.

När Joyce Carol Oates make sedan närmare 50 år dör, hör folk av sig och undrar om hon börjat skriva om det än. Om det blir en, eller kanske flera romaner om livet tillsammans med Ray och om hans död.
För självklart utnyttjar en tungviktare i Nobelprisklass sitt liv i skapandet. Känslorna? Tja, dem får man väl på köpet, eller?
Om vad Joyce verkligen tänkte och gjorde efter Rays död, berättar hon i Änkans bok. En kaotisk, omstörtande och våldsam sorgeskildring. Eller våldsam förresten? Snarare katatonisk. Åtminstone på ytan. För det är där-under som det stormar.
Om en författare av Joyce Carol Oates kaliber, med en ofattbart rik produktion, oftast av högsta klass, har man sina inre bilder och föreställningar. Min var den av en totalt kontrollerad och i allt väldisciplinerad person som maniskt följer sin utstakade stig. Och kanske är det inte helt fel vad gäller författaren Joyce Carol Oates, JCO. Men med Joyce Smith, människan bakom pseudonymen, förhåller det sig annorlunda.

Änkans bok är 509 sidor tjock och gång på gång under läsningen vill jag att den vore slut. För jag orkar inte mer, förmår inte ta in mer sorg och förtvivlan. Har inte kraft att tillbringa min tid med ”en postum person som går omkring bland de levande”. Ändå fortsätter jag. Kan bara inte sluta läsa.
”Det finns ingenting i mitt postuma liv som är så underbart som när jag drar mig tillbaka till mitt rede”, skriver hon. Och kryper upp i sin halva av dubbelsängen. Här vill hon vara. Här vill hon dö. För livet utan Ray är halvt, precis som sängen.

Utåt fortsätter JCO att stråla. Man berömmer henne, tycker att hon är duktig och stark. Men innanför håller Joyce Smith på att gå under. Hon nosar i de kallnande spåren efter sin Ray med frenesi och dödslängtan. Hon försöker kränga av sig kostymen hennes nya roll kräver. Men änkedoket fäster stadigt vid henne, som en andra hud.
Och så fortsätter det. Yttre kontroll, inre kaos. Sida efter sida. Tills det några månader senare, sakta, sakta börjar tona ut. Fram och tillbaka, bortåt, inåt. Så som sorg brukar.
”Nu börjar jag förstå det”, skriver hon, ”den här minnesboken är en pilgrimsfärd. Alla memoarer är resor, undersökningar. En del memoarer är pilgrimsfärder. Man börjar vid punkt X och man kommer att sluta på punkt Z. Man kommer att sluta – på något sätt.”

Så är det. Sorgearbetet är en resa och Joyce Smith låter författaren JCO skriva reseskildringen. Samtidigt vrider hon sig ur greppet, kravet att leva sitt varumärke. Joyce Smith manövrerar ut Joyce Carol Oates, utnyttjar henne om man så vill, för att orka fortsätta leva.
”Så här är mitt liv nu”, avslutar hon. ”Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är oförutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland ut-spillda sopor.”
Det är starkt att vi är inbjudna och får vara med i sökandet. Om det sen är en tröst är en helt annan sak.

Göran Tonström

Kommentarer

KOMMENTARER