Kultur

Spännande och provokativt om tro

Patrik Hagman har i sin senaste bok Om Tron skapat en unikt sammanhållen berättelse som förtjänas att läsas av stora skaror.

Hagman har under de senaste åren klivit fram som en av Skandinaviens viktigaste teologer. Han är en efterfrågad talare i både akademiska och kyrkliga sammanhang. Genom den populära läsarpodden men också genom sin starka bok om sorgen efter sin fru och sin son, når han en allt större krets. Hagman är till vardags docent vid Åbo akademi men också engagerad i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och sitter i kyrkomötet.

Hans senaste bok fullbordar den trilogi som började med Om Kristet motstånd (2011) och fortsatte med Om sann Gemenskap (2014). Boken är uppbyggd som en dogmatik och beskriver tron utifrån de tre artiklarna i trosbekännelsen; Fadern, Sonen och Anden. Men inte i den traditionella ordningen utan med början i Fadern och skapelsen, fortsätter med Anden och kyrkan och avslutar med Kristus och frälsningen. Detta grepp är väldigt medvetet och är både bokens stora förtjänst och det som gör Hagmans teologiska tänkande både uppfriskande och provokativt.

Att ge sig på att måla en helhetsbild av kristen tro är att ta en stor risk då det antingen tenderar att bli en ointressant upprepning av traditionen för att fastslå ett visst perspektiv, till exempel ett lutherskt eller evangelikalt. Eller så tenderar det att bli så vaga utsagor att det därför blir ointressant av typen ”kristen tro är egentligen bara kärlek”.

Hagman lyckas med konststycket att på bara 250 sidor måla hela bilden och samtidigt är han konkret och tydlig. För trots att han hela tiden rör sig i den stora kyrkliga traditionen så tolkar han den utifrån insikter från modern vetenskap, medicin, feminism, sexualitet eller kapitalism. Det gör inte bara framställningen oförutsägbar och spännande att läsa utan det gör den också till verklig teologi. Den säger något om Gud, om att vara människa och vad Kyrkan är.

Att Hagman har sin bakgrund som patristiker (patristik = vetenskapen om kyrkofäderna och den tidiga kyrkans litteratur) och verkligen behärskar kyrkans trostradition belastar inte framställningen utan är det som gör det möjligt. Det är precis som det står i förordet; inte en framställning om traditionen utan i traditionen. Framställningen är både ekumenisk och samtida. Samtidigt står Hagman i en tradition som betonar att tron inte i första hand är ett abstrakt tankemönster utan det som gestaltas i våra handlingar, i det vi gör. Dessa praktiker är det som formar oss till sanna människor och skapar mening med våra liv.

Det längsta avsnittet är del två som har rubriken Anden och handlar om Kyrkan. Att Hagman väljer att sätta Anden före Kristus är för att han menar att det är Anden genom Kyrkan som banar väg till Kristus, inte tvärt om. Detta kan nog ses av många som en provocerande tanke, men är helt i linje med Hagmans ärende. Kyrkan är inte heller något teologiskt abstrakt utan just församlingen som firar gudstjänst, bygger gemenskap och tjänar sin omgivning.

Hagmans stora motståndare är den kapitalistiska individualismen som vill reducera människan till en individ, men Kyrkans stora bidrag är att göra henne till en person i gemenskap. Men det är inte en onåbar idealbild av gemenskap som tecknas utan en lockande bild, med störande barn i gudstjänsterna, gubbar som fikar och räfsar löv och unga som får ta plats.

Om och om igen i läsningen tänker jag att detta vill jag dela med min församling. Boken är en gåva till hela Kyrkan och inte minst till oss som vill forma dess framtid. Jag lägger ifrån mig boken med en förnyad tilltro till vad vi är och vad vi kan vara.

Finns det då inga invändningar? Självklart gör det det. Eftersom Hagman så ofta är konkret kanske jag skulle dra andra slutsatser, men tydligheten gör det möjligt att att inte hålla med.

Men min största oro är kanske just formen. Kommer alla som behöver läsa detta orka ge sig på en bok i dogmatik? Tänk om förlaget hade vågat komplettera boken med korta undervisningsfilmer, då hade den fått det genomslag den förtjänar. Boken är för viktig för att bara läsas av dem som redan läser sådana här böcker.

Gustaf Björkman
pastor i Equimeniakyrkan

Fakta: Om tron - Att söka den djupa verkligheten

bok

Patrik Hagman

Artos Norma

LÄGG TILL NY KOMMENTAR