Det pågående kriget präglar hans tidiga barndom, krigets ord fascinerar honom likt magiska besvärjelser: Waffen-SS, Hitler, Molotov, Ribbentrop. Tyskarnas eldshärjande av finska Tornedalen i oktober 1944 blir urberättelsen framför andra.

Pohjanen skildrar sin barndoms Tornedalen med en blandning av sorg, humor och passion som gör språket självlysande på sidorna. Släktingar, vänner och grannar vävs in i och ut ur berättelsen, där familjen står i centrum. Central är också Bengts ständiga känsla av utanförskap och marginalisering.
Som en röd tråd genom hela boken går också förhållandet till språket. Bengt föds till meänkieli, den speciella finska som talas i svenska Tornedalen. Född i skarven mellan den gamla världen, trygg i sitt meänkieli-talande, och den nya världen där svenskan tar allt större plats i takt med modernitetens stegvisa ankomst efter kriget, inser Bengt att det språk på vilket han ser och definierar världen egentligen inte finns.
Språklöshetens förbannelse blir ett mantra som återkommer med självklar auktoritet.  ”Själens fingeravtryck är språket” skriver Pohjanen på flera ställen.

Men i det av omvärlden negligerade icke-språket finns en paradoxal välsignelse, en annorlunda närhet till Gud: ”Ingen är så rik som den som med det icke-existerande språkets exakthet går över gränsen till Guds rike. /…/ Utanför meänkieli finns ingen frälsning. Endast där är jag till och det med besked: i Guds minne.”
I ljuset av denna barndomserfarenhet kan jag inte annat än fascineras och imponeras av den mästerliga erövring av svenskan som Pohjanen gjort. Språket i Smugglarkungens son sjunger, lever och brusar. Det målar bild efter bild i fantastiska färger av Tornedalen och dess folk, i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Resultatet är en bok där varje sida är en njutning.

Paulina Helgeson