Peter Høeg gjorde sig ett stort namn med Fröken Smillas känsla för snö 1992. En ljusblond, balettdansande språkekvilibrist intog hela världen med sitt flyktiga språk. Men efter boken  Kvinnan och apan 1996 har han varit tyst. Nu kommer hans senaste bok på svenska.

Det danska massmediala intresset var stort i våras. Endast några få utvalda fick göra intervjuer inför Den tysta flickan. Fortfarande skapar förlaget ett hemligt skimmer kring författaren – ett uppenbarligen lyckat knep. Många förfasade sig över att han levt i ett nyandligt kollektiv i ett antal år.  Men boken då?

Huvudpersonen i den nya boken heter Kasper Krone, en 42-årig cirkusartist som älskar manegen. Men cirkuslivet har han i stort sett bakom sig. Nu jagas han av en grandios skatteskuld, efterlyst i hela Europa. Men
Kasper har en mystiskt utvecklad hörsel och hjälper sjuka personer genom att lyssna på deras vibrationer. VårFru – ett slags nyspråk för en kvinnlig gudom  – utsänder ett slags toner och Kasper har fått gåvan att se de andliga energier som människor sänder ut. Vissa personer går i moll, andra i dur. Ibland går hela romanen i stackato; inte minst under de biljakter som pågår.

Av olika anledningar kommer Kasper i kontakt med en ung flicka;  KlaraMaria. Också hon visar sig ha övernaturliga förmågor, hon kan försvinna, lyftas upp i luften, hon är klärvoajant. Hon har emellertid rövats bort. Stora delar av boken handlar om försöken att finna henne eftersom ingen så som hon kan uppenbara den andliga dimensionen i tillvaron.
Handlingen ska här inte avslöjas men är en relativt löst hop-­
snickrad historia med viss dramatisk nerv och drag av spänning. Men mot detta står ett språk som ibland är förföriskt vackert och fräscht, med oväntade vändningar och associativa kast.

Jag läser långa avsnitt i sträck, fascinerad men oftare konfunderad. Jag tittar upp och undrar vad denna bok egentligen handlar om. I mitt tycke lägger författaren ut alltför många trådar som sedan blir alltför löst hopfogade. I samma bok finns det inskyfflat så skilda saker som långa limousiner, brutala slagsmål, dold erotik, en nioårig flicka med andliga krafter, biljakter, bön, geologiska iakttagelser, ett översvämmat Köpenhamn, kloaksystem, nära dödenupplevelser och en abbedissa som menar att barn förmedlar kosmisk stillhet
På mig verkar boken långt ifrån ha hittat sin form – främst därför att ett slags flygplatsromantisk andlig tematik smetats utanpå den vaga handlingen.  Dessutom, under de första etthundrafemtio sidorna stöter man på ett oändligt antal lösa referenser till musik (Bach, Mozart, Schubert, Schumann), filosofer (Buber, Kierkegaard, Wittgenstein), teologer ur judisk och muslimsk tradition, moderna ockultister som Gurdieff och Jung. När detta sedan mixas med filippinska healers, begrepp som aura, reinkarnation och karmeliternas dunkla nätter och Jesu frestelse så blir man trött.

Från början förväntade jag mig att  jag skulle få följa ett slags utveckling hos Kasper – via hans möte med den unga stilla flickan. Men när boken väl är slut framgår att andlighet här reducerats till ett slags flirt med en vilsen men längtande Da Vincikodsläsekrets. De stora orden förvandlade till mondäna stilmarkörer. Eftersom ingen av personerna är inträngande tecknad blir deras sökande efter mening och mål vagt. Det är synd på ett så intressant tema. Vem skriver samtidsromanen som tar new age-andlighet på ett så djupt allvar att det blir god litteratur?

Owe Wikström