I Oslo i mitten av 1920-talet finner en ung änka och en ensamstående 40-årig kvinnlig mejerist varandra i en lokal frireligiös församling. De flyttar ihop, lånar pengar av några trosfränder och startar tillsammans en ostfabrik. Varumärket Synnøve Finden är mejeristens namn; änkan, som har en då elvaårig dotter, är Tor Edvin Dahls mormor.

Fabriken fungerar som ett kristet kollektiv. Unga, frälsta flickor från norska landsbygden sköter osttillverkningen, bor på fabriken eller hemma hos ägarinnorna, de sjunger, ber och vittnar i den lokala pingstförsamlingen. Fabriken går bra och överskottet tillfaller pingstmissionen. En väckelse både för människor och osten, som tillverkas med stränga kvalitetskrav och övervakas lika noggrant som de anställda. Företagsledningen är ett dubbelmatriarkat, män gör sig inte besvär på företaget, utom som chaufförer. De två kvinnorna fortsätter att leva tillsammans, delar rum, delar säng, delar kanske mer än vad samtiden förstår eller vill förstå, men som barnbarnet författaren blottlägger. Förmodligen ett helt unikt företag på sin tid, inte bara i Norge.

Damerna driver ostfabriken tills de dör, tämligen välbärgade. Författarens föräldrar tar över, men både religionen och osttillverkningen låses fast, ingenting får förändras. Av väckelsen och kärleken till osten blir bara regler kvar.
Tor Edvin och hans yngre bror försöker slingra sig ur. Tor Edvin genom att läsa, till exempel syndiga böcker, som förblir oupptäckta genom att han klär in dem som skolböcker och river ut försättsbladen. Hans bror räddar sig in i musiken och blir organist i Norska kyrkan. Ingen av dem vill ta över ostfabriken eller pingst­religionen. I mitten av 1980-talet tvingas föräldrarna sälja. Med 25 års distans sätter sig bröderna ner och minns och samlar material.

Och Synnøve Findens ostar överlever årtionde efter årtionde. Tänk på dess historia när du lägger dem på en bit lefsa­bröd nästa gång du är i Norge.

Jarl Ingelf