Svenskt asylnej och sveket mot unga afghaner

Svenska kyrkan i Paris blev en samlingspunkt för många svenskafghaner som lämnat Sverige efter några år i tron om att de skulle få stanna. Foto: Marcus Gustafsson

Språkkafé och omsorg i en församling mötte många av pojkarna och de yngre männen som kom till Sverige i den stora flyktingvågen.

Efter några år sa Sverige nej till asyl. Frankrike blev nästa stopp på vägen till en tillvaro utan kaos och död. 

Kajsa Söderberg läser två böcker som sätter fokus på svenskafghanernas flykt till Paris.

När Kyrkans Tidning som första tidning uppmärksammade unga afghaner som flytt Sverige till Paris för att undvika utvisning var läget förtvivlat. Efter flera år i Sverige, i Borlänge, Blomstermåla och Oskarhamn, i svensk skola och med det svenska språket alltmer flytande, hade de afghanska pojkarna och unga männen tvingats bryta upp sedan Sverige avslagit deras asylansökan. 

Hoppet sattes i stället till det franska systemet.

På nytt fick de unga männen lämna sina fingeravtryck, nu hos franska myndigheter. Om fingeravtrycken redan fanns i systemet från Sverige inleddes en så kallad Dublinprocess som innebar att Frankrike hade ett halvår på sig att skicka tillbaka den asylsökande till Sverige.

Om fingeravtrycken inte fanns, följde en så kallad normal process då den asylsökande startade om sin asylansökan i EU. Ofta gjorde Frankrike en annan bedömning av skyddsskälen än de svenska myndigheterna.

Svenska kyrkan i Paris blev en samlingspunkt med start våren och sommaren 2017. Här kunde telefonen laddas, här kunde man duscha, äta lite, prata med någon som orkade lyssna. Församlingen bjöd på en stunds vila från livet i tältläger i miljonstadens utkanter.

Handlingskraftiga kyrkoherden Tanja Kamensky och prästkollegan Tua Sällström ihop med övriga medarbetare, uppbackade av ett engagerat kyrkoråd, organiserade stödet. Språkkafé startade, Sara Brachet anställdes som diakoniassistent och ett par års fokus på flyktingarna inleddes.

När Kyrkans Tidning talade med de ideella, oftast pensionerade, lärarna på språkkafét, uttryckte flera skam över hur Sverige hanterat frågan. ”Vart tog medmänskligheten vägen? 1946 hade vi baltutlämningen, kommer vi att tala om det här på samma sätt i framtiden? Unga män som skickas tillbaka till kaos och död, är det så vi ska minnas vårt flyktingengagemang i modern tid?” var frågor som ställdes.

Två böcker lyfter svenskafghanernas flykt till Paris och tillvaron där. Tidigare i år kom Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen, en fiktiv bok för 12–15-åringar, och nyligen utkom etnologen och författaren Annette Rosengrens Jag bodde i Sverige Om unga svenskafghaners flykt till Frankrike.

Båda författarna har samtalat med många för att teckna en bild av hur det blev i spåren av den stora flyktingkrisen 2015. Där Annette Rosengren har en tydlig egen närvaro och i intervjumodellens form låter de unga berätta sina historier, har Annelie Drewsen sammansmält rösterna till en.

Med unge Salars ögon möter vi Sverige som övergav. Vi får känna hans bitterhet mot ett land som inte ville ha honom. Hans sorg över att tvingas lämna en ny familj. Känslan av att alltid vara utanför. Det var så nyss han flydde över Turkiets berg och Medelhavets bråddjup, nu måste han bryta upp igen.

Annelie Drewsens ton är enkel och trovärdig. De hemskheter Salar utsätts för på resan träffar i hjärtat. Hur han stänger ner och kämpar för att inte känna saknad efter sin svenska familj, sin ursprungsfamilj. Och ett flämtande ljus mot slutet, när han får chansen att pröva sina skyddskäl på nytt.

Upplägget är annorlunda i Annette Rosengrens reportagebok. Från faktakapitel om hazarer, Afghanistan, flyktingsituationen i Sverige och Frankrike till berättelser, många berättelser. Ordrika flöden tecknar öden, årtal, flyktvägar, drömmar som försvunnit, drömmar som finns kvar.

Upplägget är ambitiöst och värdet i att dokumentera ett skede är stort. Men det omfattande materialet med så många röster skymmer sikten något. Individens längtan kan dock aldrig skymmas.

När Kyrkans Tidning tog farväl av sjuttonårige Fhawad vid det andra besöket i Parisförsamlingen, sa han:

– Jag hoppas att Frankrike blir mitt nya hemland på riktigt och min dröm är att en familj vill låta mig bo hos dem, att jag kan gå i skolan. Mer vet jag inte. Det enda jag är säker på är att jag vill bli en bra person.

Fakta: Två böcker om unga svenskafghaner

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen

Rabén&Sjögren

 

 

Jag bodde i Sverige 

Annette Rosengren

Carlssons