Tack gode Gud för bordsbönen, amen

Kan klimathotet och de nya svenskarna sätta ljus på en undanskymd religiös sed? Inför årets stora tacksamhetsdag sonderar vi bordsbönens status i kyrka och populärkultur.

Undanskymd och undanskymd. Innan något annat sägs bör man presentera den färskaste statistiken, som visar att 400 000 svenskar ber för maten varje dag. Det är detsamma som fem procent. Undersökningen gjordes 2016 av Sifo på uppdrag av tidningen Dagen.

I kontrast mot många andra religiösa seder är det dessutom de unga som är mest aktiva. Nio procent av de mellan 15 och 29 år ber för maten (hos de mellan 30 och 49 år är siffran en procent).

Det förtar inte det faktum att bordsbönen associeras med förgången tid. Som kulturskribenten Jenny Teleman formulerade det när hon recenserade fjolårets film om Astrid Lindgren: ”Unga Astrid skulle kunnat handla om en ung sprakande kvinna som levde i en tid i Sverige där familjer umgicks så här tillsammans – ’I Jesu namn till bords vi gå, välsigne Gud den mat vi få …’ Men som längtar efter jazz. Modernitet, frihet, kärlek.”

Då. Ett helt Sverige i bordsbönens och konungavördnadens bondkök.

Men nu? Till skillnad från hur kyrkliga förrättningar har sin uppdaterade plats i film och litteratur lyser bordsbönen med sin frånvaro i kulturutbudet. Senast publiken bjöds på bordsbön var i Vår tid är nu, SVT:s dramasuccé om det moderna Sveriges genombrott.

I avsnittets 60-talskök sitter nyfrälste pingstvännen Gustaf Löwander som i ett synnerligen feltajmat läge leder tonårsfamiljen, inklusive barnens vänner, i bordsbön. Pinsam stämning uppstår.

Någonstans där har bordsbönen sedan dess befunnit sig. Som en sed som upprätthålls av de andra. Av de frikyrkliga. Och av amerikaner.

I Hollywooddramats form är scenen runt det dukade bordet vanlig, där familjens överhuvud från sin plats vid kortändan ber om välsignelse för maten. Inte minst i filmer som utspelar sig så här års, under Thanksgiving, USA:s stora hemvändarhelg.

Bordsbönen används på vita duken ofta som en crash course i släktens persongalleri och inbördes maktkamp. I aktuella och kritikerrosade HBO-serien The Succession möts familjerna från de båda mediedynastierna Roy och Pierce.

De förra vill köpa de sistnämnda. Miljardsummor står på spel. För att gestalta kulturkrocken mellan underhållningsindustrins Roy och journalistiskt seriösa Pierce låter manusförfattarna familjerna dela en exklusiv middag, där en av Pierce familjemedlemmar excellerar medelst Shakespeare-citat i en bordsbön vars bildningskapital förödmjukar de okultiverade uppköparna.

Steget från filmduken till vårt eget kök kan kännas långt. Ändå är det i spänningsfältet mellan inkludering och exkludering bordsbönen befinner sig. Det menar Åsa Molin, författare och lärare i teologi.

Åsa Molin.

Hon glömmer aldrig när Erik Lundin, hiphop-artisten, för några år sedan var gäst i tv-programmet Jills veranda.

– De sitter hemma hos artisten Jill Johnson i Nashville och ska just äta frukost, när Erik tittar på Jill och säger ”Nu ska vi väl säga grace”. Jill svarar förskräckt: ”Du får be, jag vill inte be”.

Erik sträcker fram sina händer och ber på engelska, han har släkt i USA och glider lätt in i språk och bön: ”Thank you for the food, it’s a blessing to be here”. Åsa Molin beskriver hur det uppstår en särskild stämning i rummet.

När Erik är klar utbrister Jill i ett förvånat men genuint: ”Amen. Wow!”.

– Om man är gäst hos någon som ber bordsbön men själv inte kan koderna kan man känna sig utestängd. Men det motsatta kan också hända, bönen kan bli en omfamning.

Åsa Molin tar den ikoniska tavlan ”Saying grace” från 1951 av Norman Rockwell som exempel. En äldre dam och en pojke ber vid sitt bord på en stimmig restaurang. Två unga män betraktar dem.

De tittar med fascination, nyfikenhet och kanske förakt. Blickarna är svårtolkade. Men det är tydligt att bönen upprättar en unik zon.

– Jag är egentligen kluven inför offentlig bön. Om bordsbönen sker för att visa upp ett slags fromhet missar den hela sin poäng. Samtidigt, när jag ser en kollega tyst böja sitt huvud vid lunchen påminner det mig om att även jag behöver stanna upp.

En paus. En öppning. Det är Åsa Molins beskrivning av bordsbönen. Den som ber släpper in ett slags ljus över maten, säger hon.

Bordsbönens huvudsyften är två: att tacka för maten och/eller att välsigna maten. Gåvoaspekten fokuserar på hur maten kommer från Gud och ur den skapade jorden. Välsignelsen kan vara en bön om att maten ska räcka.

– Jag tycker om bordsböner som sträcker sig vidare än till dem som sitter runt bordet. ”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer” gäller alla i hela världen. Bordsbönen påminner om att vi har en skyldighet att dela med oss.

Några faktorer talar för dess återkomst. Det första är det ökade intresset för ritualer. Det andra är klimathotet.

Bordsbönen drar också en linje till nattvarden. När vi fått syn på brödets helighet i nattvarden får vi syn på det brödets helighet som vi har framför oss en tisdag morgon, menar Åsa Molin.

Karin Tillberg är teologisk sekreterare vid kyrkokansliet och konstaterar att bordsbönen är invävd i Svenska kyrkans liv, vid konferenser, konfirmandundervisning och läger.

Inte minst finns den i verksamheter och gemenskaper som ingår i en bönerytm och där måltiden är en del.

– Då kanske det inte handlar om själva frasen ”Gode Gud välsigna maten amen”, utan om att måltid och bön hör ihop.

Den teologiska bearbetningen kring bordsbönen är dock inte helt enkel att få syn på, menar hon. Det beror på att bordsbönens främsta plats inte är kyrkorummet utan den enskildes vardag. Som präst och teolog ser hon ändå intressanta aspekter.

– Många ber ”I Guds namn till bords vi gå …”, snarare än ”I Jesu namn…”. Det uttrycker hur det är en del av Guds skapargärning att även ge oss mat på bordet.

Karin Tillberg är också doktorand i Gamla testamentets exegetik. Hon betonar måltidens centrala plats i kyrkans historia. Redan i Apostlagärningarnas beskrivningar av de första kristna berättas om hur de delade bröd med varandra.

Det är på många sätt bordsbönens plats i den judiska sabbatsliturgin som förs vidare.

– Det går en länk från hur veckans sabbat börjar med en bordsbön, via Jesu judiska liv och hur han genom en bordsbön instiftar nattvarden, till måltidens betydelse för hur vi i dagens kyrka lär känna varandra.

– Det gäller allt från kyrkkaffets roll till verksamheter som alphakurser där det ingår i upplägget att man delar måltid och där nästan måltiden i sig blir en bön.

Shiv och Roman i HBO-serien Succession tillhör familjen Roy som förnedras på ett raffinerat sätt vid en bordsbön. FOTO: PETER KRAMER/HBO

Frågan är vad som talar för bordsbönens framtid utanför kyrkans program. Kommer den att fortsätta leva sitt liv i den kulturella marginalen?

Några faktorer talar för dess återkomst. Det första är det ökade intresset för ritualer. I en sekulariserad samtid växer nyfikenheten för både nya och gamla praktiker som binder ihop dagen, veckan, året och livet.

Det andra är klimathotet. I samband med klimatförändringarna blir frågan om kost kritisk. Kanske väcker insikten om att jordens resurser är ändliga behovet av att manifestera tacksamhet över den mat som står på bordet.

Det tredje är hur migrationen gör andra traditioner synliga, traditioner där troshandlingar tar plats i vardagen. Det kan göra att vi återupptäcker våra egna.

Samtidigt växer oddsen som talar emot. Ett antal undersökningar visar på växande motstånd mot religion i offentligheten, och i debatten om friskolor har just förekomsten av bordsbön varit en faktor som väckt ont blod från kritiker.

Kanske är det i rollen som personlig, nästan privat, erfarenhet som bordsbönen kommer leva vidare.

Eller som Åsa Molin säger:

– Att något som växt i jorden, som tagits hand om någon annan och transporterats, stoppas in i min mun och rör sig ut i mina inälvor… Maten är ett mysterium, och bordsbönen öppnar dörren dit.

Taggar:

Bön

Kristina Lindh

Senaste artiklar