Tomáš Halík tror på en återuppstånden kyrka

Han sätter sig tungt i stolen i Sankta Eugenias konferensrum och börjar ordna med prästkragen. Han är inte bekväm med den vita kraginsatsen.

– Är det okej om jag tar av den? Det är inte så ofta jag använder den.

När han lagt undan den vita remsan lutar han sig tillbaka och slappnar av. Det är hans första besök i Sverige. När vi möts är det i en av Stockholms katolska kyrkor, men huvudmålet för hans resa är tidskriften Pilgrims höstmöte i Linköping.

Allierad med påven

Tomáš Halík är en präst som har skapat rubriker. Han är filosof och professor i sociologi, samtidigt som han fungerar som själasörjare för många intellektuella och studenter. Han är känd för sitt stöd till forne påven Franciskus reformprogram, och för sitt författande.

En av böckerna som väckt debatt kom nyligen på svenska, Morgondagens kristendom: om modet att förändras. På engelska heter den The Afternoon of Christianity: The Courage to Change, vilket egentligen säger mer om hans huvudtanke. Han överför Jungs utvecklingsstadier i en människas liv till kyrkan. Den senare har under trycket av modernism och postmodernism åldrats märkbart efter medelålderns topp. Döden väntar, men det måste inte vara en slutpunkt.

– Döden är en del av berättelsen om Jesus liv men också av kyrkans liv. Det är bara efter döden som återuppståndelsen kunde komma. Och återuppståndelsen är inte bara att gå tillbaka till det som varit, det är en transformation, säger han till Kyrkans Tidning.

Vill betona öppenhet mer än dogmer

Hans vision är en kyrka och en kristendom som inte lägger tyngdpunkten på organisation, hierarkier eller dogmer. Det gör honom förstås inte till någon favorit bland mer konservativa katoliker. Men han är vag när det gäller dogmer som kyrkan borde göra sig av med.

– Jag tror inte att huvudproblemet är dogmerna i sig, men hur dessa tolkas. Vi borde upptäcka en väg mellan fundamentalism och en ytlig modernisering. Istället borde vi fördjupa och upptäcka dogmernas verkliga mening.

Vill ha många på vägen

I denna vandring mot en fördjupad tro vill han ha många medvandrare. Han möter många unga tjecker som har svårt att kalla sig kristna, men som är sökare. Men deras avstånd till Gud är i många fall är skenbart.

– De är distanserade till organiserad religion. Men det betyder inte att de är ateister, de beskriver sig själva som andliga men inte religiösa.

Det viktigaste är inte att föra in dessa i kyrkans famn, utan att gå med dem på vägen, menar han. En annan av hans kungstankar är att gränsen mellan kristna och icke-kristna är porös – kanske till och med skenbar. I slutet av Matteusevangeliet säger Jesus att den som gjort något för fattiga och utsatta, har gjort detta för Jesus själv.

Kan vara inne fast man känner sig utanför

Tomáš Halík menar att en människas handlingar är ett djupare uttryck för tron än hennes ord.

– Sankt Augustinus säger att många som tror att de är inne är utanför, och många som tror att de är utanför är tvärtom inne. Om någon hjälper de fattiga utan att ha ett religiöst motiv, så tycker jag att ja, han är min bror. Och om någon har munnen full av fromma fraser, men inte kan hjälpa eller vara solidarisk med andra människor, då är det en död kristendom, säger han.

Men vad blir det av tanken att man är frälst av nåd om det blir ett sådant fokus på gärningar?

– Jag tror att nåden är en gåva. Det är Guds gåva – och allt är en gåva, säger han.

– Men det är en stor fråga om Guds barmhärtighet. Om förlåtelsen är större än Guds rättvisa. Det är ett mysterium. Jag tror vi kan bli överraskade på domedagen, och jag tror att Gud har en väg för alla.

Lyssnat till fängslade präster

En central del av kyrkans förändring är de enskilda församlingarnas transformation. Han vill se församlingar som är aktiva i samhället, inte slutna och egennyttiga. Det ska också finnas andliga centrum där människor med olika bekännelser ska erbjudas reflektion och tid för stillhet.

Han får inspiration till denna öppenhet från kristna han mötte när han kom till tro under kommunisttiden i Tjeckoslovakien.

– Mina andliga lärare var präster som suttit i fängelse. Trots långa straff var de obrutna och hade fantastiska personligheter. De hade tillsammans med protestanter och andra upplevt den sanna ekumeniken i fängelserna. De levde som den katolska kyrkan borde leva i dag. Den nya kyrkan måste bli en ekumenisk kyrka, en tjänande kyrka, inte en triumfatorisk kyrka.