Tonkin vill inte drunkna i nuet

Marie Tonkin gör dikten till något mycket mer och helt annorlunda än frustration och mentala uppkastningar.

Christian Braw recenserar lyriksamlingen Tolkningar.

En tolkning av lyrik är en nyskapelse – men inte en helt fri skapelse. Förlagan är en inspiration, men inte en boja. Detta kan sägas också om Marie Tonkins Tolkningar (Pamphilus). Det är genomgående kvinnliga diktare som fått inspirera henne.

Inspirerad av ett av den unga kyrkans stora helgon, Maria av Egypten, skriver Marie Tonkin: ”... bara en ängels vita hand / ur avlägsna rötter, närda av evighet och / oändlighet” skulle kunna ta emot allt mänskligt misslyckande utan att skälva till tecken på mänskligt misslyckande.

Hos Jessica Powers blir konsten och särskilt dikten en gestaltning av tillvarons grund, ett eko av Guds yttersta norm: ”Akta vad du säger i konsten. / Här ljuder ropet / från det djupt hemliga hjärta / som Gud dömer efter.”

Så måste det vara, därför att all dikt som är äkta dikt är sanning. Det går inte att ljuga i den äkta dikten, det skulle omedelbart avslöja sig självt. Det ligger ännu mer än detta i dikten: "Inte heller kroppens barn/ kan så väl uttrycka/ hur långt du lockats/ mot helighet".

Ett möte med Gud är kort, bara ett ögonblick, men ett svindlande ögonblick: ”... plötsligt tillbakakastad / från Guds middagshöjd till sin egen mänsklighets natt”.

Vad vill en äkta diktare? Inspirerad av Elizabeth Barrett Browning skriver Marie Tonkin: ”... så strävar och söker jag framföra rent / mitt väsens musik...” Och: ”... vi anar bortom något mer / gudomligt och vi längtar vilt...”

Dikten blir här till något mycket mer, något helt annorlunda än frustration och mentala uppkastningar. ”Av evighetens flämtning ... vibrerar vi ...” Det handlar om att nå till ”sakens hjärta”, som Marie Tonkin säger med en bild från Zelda, att nå ”ner till roten” att ”inte drunkna i nuet”.

Det är inte bara en väg inåt, det är också Guds väg nedåt. Med Elizabeth Jennings säger Marie Tonkin: ”Denna krubba är universums vagga ...” och krubbans fortsättning är sakramentet: ”Ge oss detta dagliga bröd, denna lilla hostia.”

Men fortsättningen är mer än så, den är också mötet med den Helige i de heliga: ”Att känna vibrationen i de hänförda ...” Detta är att ”leva i Guds nåd”, säger Marie Tonkin med Denise Levertov.

I en efterskrift om Osip Mandelstam reflekterar Marie Tonkin över dikten som ”en ännu okänd sanning”. Dikten är något större än diktaren, något som egentligen finns utanför diktaren. Detta är givetvis föga ”korrekt”. Och Marie Tonkin skriver själv: ”Frågan om inspirerad skrift rör vid gränsen för det accepterade.” Men varför skulle vi nöja oss med det accepterade?

Christian Braw
präst och docent i teologi

Fakta: Bok

Tolkningar

Marie Tonkin

Pamphilus

Taggar:

Litteratur