Varför maktgalna män följs förblir en obesvarad fråga

”Satan djävlar i helvetet!” En gammal träkyrka full av män­niskor i alla åldrar skriker och hoppar som besatta, händerna i luften. Snart ska polisen storma in. Scenen är en övertygande och omskakande inblick i Korpela-sekten, en sekt få känner till mer än till namnet. 

I slutet av 1930-talet i den lilla byn Meänmaa i Tornedalen sprids ryktet om predikanten Toivo Korpela. Han är inte som de andra gamla prästerna. Folk flockas till hans gudstjänster som ska vara något alldeles extra. En laestadiansk familj: Teodor, hans dotter och fru Rakel tar honom under sina vingar. 

Men Korpelas okonventionella predikningar skaver med kyrkans ledning och snart drivs han bort. Nu för Teodor rörelsen i en ny riktning som dess nya ledare. Det börjar med misstro mot en ny bibelöversättning, (något som säkert är komplicerat för bokstavstroende, om det plötsligt kommer nya ord, vilka är då sanna och vilka falska?) och leds vidare av att Gud plötsligt talar direkt till Teodor. 

Nu sägs plötsligt saker som att man får, till och med ska, dricka alkohol, dansa och utföra bisarra riter som ”pensling” då man penslar och häller vatten på deltagarnas könsdelar. ”Det är Guds ord!” Dessutom kommer en ­kristallark snart till Torne­dalen och flyger de rättrogna till Palestina. 

Det är mycket som är vackert i filmen Rörelser av regissören Jon Blåhed. Storslagen natur som följer årstiderna och tidlös, suggestiv musik. Men varför låter det hela tiden som en skräckfilm? Det är som att filmen vill vara otäckare än vad den är. 

Tänk om denna berättelse framställdes utifrån en över­tygads perspektiv, i stället för skeptikerns. Tänk om det framställdes så underbart som vissa av de rörda verkar ha upplevt det. De ”fattiga stackarna” i den avlägsna byn får för första gången frångå sträng syndapredikan och i stället hänge sig åt grammofonmusik, vin, kortspel och fritt sex. 

I stället speglas alla upptåg i hustrun Rakels evigt skeptiska min. Förstärkt genom undergångskänslan i musiken blir det en ganska moralisk historia. Det framställs som att det är Teodors allt mer nersupna idéer om frihet (främst för sig själv) som driver rörelsen snarare än att det finns en lockelse i budskapen. 

Jag går från filmen med känslan att rörelsens medlemmar var rätt knäppa som kunde följa en sådan obehaglig typ. För även om det genomgående är väldigt bra skådespelare, är det yxigt skrivna karaktärer. En ständigt bekymrad Rakel och Teodor utan sympatiska drag, som smaskar när han äter och dricker för mycket.

Det hade blivit mer intressant om vi kunde känna något för denna man som fick så många att följa honom. Blåhed har i en intervju dragit paralleller till dagens maktgalna män. Men problemet är väl att många inte förstår dessa mäns dragningskraft. Vad som egentligen rör deras följare.