Visst, om man med ”händelser” menar yttre dramatik och som läsare kräver sådan, då blir man besviken. Det mesta av skeendet pågår inuti huvudpersonen, Karen, vars återhämtning efter ett krossat kärleksförhållande och en svår bilolycka vi får följa.

Parallellt med hennes färd tillbaka till livet flammar episodiska sidohandlingar hela tiden upp och slocknar igen som stjärnfall. Är en natt full av stjärnfall händelselös? Jag tycker inte det, men det kanske bara beror på att jag inte har tv. Nöjer jag mig alltför lätt, i en samtid proppfull med snabba intryck, med att som ”händelser” definiera också yttre dramatik helt utan action, wham-bam, glamour och glam?

Hur som helst, jag störs mera av romanens flygplatskänsla än av föregiven händelselöshet. Det känns inte som om narrationen har sitt hem någonstans. Den flyter, den svävar, den befinner sig liksom i ett ingenmansland, i en sval transithall. Detta kunde lika gärna ha författats av Margaret Atwood, Anne Tyler eller någon annan högkvalitativ anglosaxisk stjärna, eller materialiserat sig ur intet.
Hennes mjukaste röst, visst, men vart tog Bengans röst vägen? Den Bengan jag känner så väl sen så många år från Dagens Nyheters På Stan-bilaga? Kom tillbaka, Bengan! Snälla, tappa inte bort ditt skönt unika idiom.

Maria Küchen