Jag tänker på vad som håller på att ske med vår syn på vigningstjänsten och därmed en viktig del av vår kyrkas identitet. Vad innebär det att vara präst, diakon eller biskop? Hur förhåller sig de tjänsterna till kyrkan som organisation? Om de avskaffas eller i grunden förändras, kan vi då ändå tala om samma Fädernas kyrka? Eller är det kanske just den, och inte bara psalmen, vi vill bli av med?
Det har en tid slagit mig hur även yngre präster uttalar sig om sitt kall. ”Jag jobbar som präst”, säger man. Inte ”Jag är präst”, vigd till ett livslångt uppdrag. Den gamla kallelsetanken där liv, arbete och identitet hängde samman har bytts ut mot ett jobb och en försörjning bland andra.

De gamla prästgårdarna, liksom prästlägenheterna i städ-erna har i stort sett sålts ut. Det blir allt svårare för människor att hitta ”sin” präst, den man känner förtroende för och som man åtminstone tidigare kunde finna i prästgården. Den senaste spiken i vigningskistan kom från Härnösand. Detta rika stift som vill sälja sin biskopsgård och skaffa en lägenhet i ett höghusområde åt sin blivande stiftschef. Vadå, varför skall chefer behandlas annorlunda än andra anställda?
Men tänk om biskopens existensberättigande inte handlar om det formella chefskapet. Utan jämförelse i övrigt har inte heller statschefens identitet med formell makt att göra, utan något mer svårgripbart, som förvisso förtjänar att diskuteras. Inte många ser längre på kungen som en ”konung av Guds nåde”. Men om biskopens koppling till Det heliga på samma sätt avfärdas, och de yttre symbolerna ersätts med gråpraktisk tråkighet riskerar ämbetet en oåterkallelig devalvering som gör att vi får en helt annan kyrka.

Vigningstjänsten skiljer sig nämligen från kungamakten på ett avgörande sätt.  Den är självvald, kanske i kombination med ett kallelsemedvetande. Den är omgärdad av strikta utbildningskrav. Anställningen sker genom demokratiskt valda ombud, i biskopens fall genom direkta val. Ytterst svarar den vigde inför Vår Herre, men anställningen sker genom förtroendevalda arbetsgivare. Om nu dessa urholkar vigningsidentiteten till att bara vara ett jobb bland andra, riskerar kyrkan att än tydligare än idag helt enkelt bli en förening bland andra med några anställda tjänstemän som kan driva verksamheten.
Men var det en sådan kyrka Jesus en gång skickade ut sina lärjungar att grunda? Och framför allt, är det en sådan kyrka vår tid med sina problem och möjligheter behöver?