Vi har samma problem med med motsatta förtecken. Religiös teism är något av en tautologi. Gudstro på Gud. Religionslös religion verkar däremot vara en ren självmotsägelse.
Frågan om religionslös kristendom som ivrigt diskuterades på 70-talet är något annat. Den hade kanske en poäng vi lite snabbt glömde bort.
Med viss rätt kan man hävda att Jesus inte grundade någon ny religion. Det gjorde hans efterföljare. I någon mån Paulus, men särskilt kyrkofäderna och det snabbt framväxande kyrkliga etablissemanget. Jesus kritiserade mycket i sin tids religiösa överbyggnad, dubbelmoral, maktfullkomlighet och fromlighet, manteltofsar och böneremsor. Likheterna med vår tids kyrka är tyvärr bara alltför uppenbara. Den yttre formen blev viktigare än innehållet.

Utgångspunkten var i stället Gud, alltings skapare och uppehållare, som likt en himmelsk Far bryr sig om sin skapelse och vill myndiggöra oss människor. Det Jesus gjorde, hävdar en del, var att främst visa på konsekvenserna av att vi alla är Guds älskade barn och därmed syskon med ett särskilt ansvar för varandra och hela skapelsen. Detta inskärpte han särskilt i det dubbla kärleksbudet.

Insikten om att vi hör samman måste få praktiska konsekvenser, något Jesus själv ständigt gav exempel på. I de två sakrament han instiftade, dopet och nattvarden, ger han en form för förståelse av trons innersida. I dopet bekräftas vår tillhörighet till Guds familj, i nattvarden delar vi bröd och vin med varand­ra, två centrala kristna kännetecken.
Religionen är inget självändamål, utan har ett värde bara om den kan lyfta fram det det grundläggande innehållet i ord och handling. Om den i stället döljer eller direkt motverkar det förtjänar den kritik, även om den skulle komma från profanhumanistiskt håll. Här finns ett frö till dialog. Men dialog förutsätter att båda parter vill lyssna på varandra.