Sakramentalt snabbköp eller sakramental succé? Drop-in-dopet är ett gyllene tillfälle att utveckla kontakten med de människor som har ett seriöst intresse av kyrkan. Mycket hänger på dopsamtalen.
”Fråga: Jag går inte regelbundet i kyrkan. Kan jag ändå få mitt barn döpt?
Svar: Ja. Kyrkan tror att Guds kärlek är tillgänglig för alla, oavsett bakgrund. I samtal med en präst kan du komma fram till om du kanske vill ha en tacksägelseceremoni först och sedan överväga dop när ni haft tid att prata igenom vad som förväntas av dig. I dopet tackar ni som föräldrar Gud för den livets gåva ni fått, fattar ett beslut att ert barn ska börja sin resa mot en tro och ber om kyrkans stöd.”
Citatet är hämtat från Church of Englands hemsida och är av intresse i diskussionen kring drop-in-dop.
Att en församling ordnar öppet hus för den som vill komma oanmäld och låta döpa sig själv eller sitt barn är en snabbt växande verksamhet i kyrkan. Många tycker att ordet ”succé” är vanvördigt i kyrkliga sammanhang. Vilket är synd, för det är svårt att hitta ett bättre ord. I Visby domkyrka döptes exempelvis 29 personer samma tisdag som prinsessan Estelle kristnades i Storkyrkan i Stockholm. Ungefär en tredjedel var vuxna.
Är detta ett sakramentalt snabbköp där Svenska kyrkan sätter låga lockpriser, no questions asked? Det befarar till exempel Dag Sandahl i sin blogg. Men han är inte ensam om att lufta sin oro. Som handlar dels om att kyrkan är så ekonomiskt medlemsstressad att den gör vad som helst för att få döpa. Dels om att dopsamtalen slarvas bort utan respekt för vare sig dopet eller dopkandidaterna.
Men det slående med drop-in-dopen är ju att det finns så många som faktiskt efterfrågar dop. De vill inte ha partyt och presenterna. Det är just därför att drop-in-dopet bara är sakramentet och inget mer som de kommer. Seriositeten och angelägenhetsgraden hos dessa dopkandidater är inte automatiskt högre än vid traditionella dop, men garanterat inte lägre. Dopsamtal ingår dessutom alltid.
Och här är vi tillbaka i exemplet Church of England. Budskapet på hemsidan är tydligt: dopet är villkorslös nåd men samtidigt ett uttryck för ett aktivt beslut att tillhöra den kristna tron och kyrkan.
För tiotalet år sen talade jag med en aktiv i Church of England som med viss förvåning noterade hur viktigt dopet var för brittiska föräldrar. Även om människors relation till kyrkan var ganska svag, ställde de utan vidare upp på flera samtal i de församlingar där detta var ett villkor för dop.
Det vore ingen lycklig utveckling om svenskkyrkliga församlingar kopplade krav till dop. Poängen med jämförelsen är att den aktuella utvecklingen i Sverige ger skäl att tro att den folkliga efterfrågan på dop även här är oväntat stor. Och att tydlig kommunikation kring dopets innebörd snarare fungerar stärkande än avskräckande.
Dopsamtalen är extremt viktiga. Det behöver inte vara flera samtal och det enda dopsamtalet behöver inte vara långt. Men vad som sägs och hur dopkandidaten eller föräldern blir bemött får en rad följder. Det avgör om människor förstår vad som händer i dopet. Det påverkar om man talar (twittrar, facebookar) positivt om dopet så att andra blir intresserade. Det påverkar den fortsatta relationen mellan kyrkan och den döpte eller dopfamiljen.
Även inför drop-in-dop brukar församlingarna få telefonsamtal från människor som vill ha mer på fötterna inför beslutet. Ett naturligt steg för kyrkan är att fundera över vilka pluserbjudanden man kan koppla till drop-in-dopet. Personligt möte inför dopet? Dopåterträff? Möjlighet att hjälpa till med foto, fika eller liknande vid nästa drop-in-tillfälle? Ta människors intresse för kyrkan på allvar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR