Försiktighet. Ett Twitterinlägg om Jesus som gläds över att det är tacodags har väckt både glädje och vrede. Händelsen visar tydligt hur vanskligt det kan vara med humor i offentlig kommunikation. Därför bör det också hanteras med mycket större försiktighet än så.
För ett år sedan fick Svenska kyrkan en del kritik för sin kampanj om sorg i samband med allhelgonahelgen och när motsvarande satsning upprepades i år märktes åtminstone enstaka kritiker igen. Men den här gången låg kritikernas fokus istället framför allt på ett Twitterinlägg från den föregående helgen med Jesus som viftar glatt med händerna över att det äntligen är tacofredag igen.
Kommunikationsavdelningen fortsätter därmed att ha problem med internkommunikationen, i det här fallet med delar av dem som är som mest engagerade, vare sig de är det ideellt eller som anställda.
Till att börja med finns det generellt sett alltför svagt förtroende mellan dessa interna kritiker och kyrkokansliet. I grund och botten handlar det förmodligen om skillnader i teologisk grundhållning och är därmed ingen nyhet. Vi kommer nog aldrig att nå total enighet om hur kyrkan ska tänka och agera. Men den såriga processen kring kyrkohandboksförslaget har också bidragit till ett skadat ömsesidigt förtroende.
Mot den bakgrunden kan det tyckas vara olyckligt att kritikerna får alltför lätta beten att hugga på. Det skapar bråk och i förlängningen rubriker i åtminstone rikspressen, vilket knappast gynnar kyrkan som helhet. Devisen om att all uppmärksamhet i längden är god uppmärksamhet kan starkt ifrågasättas när det handlar om en organisation med ett stort förtroendekapital att förvalta.
Det finns något uppfriskande med att en så gammal organisation som kyrkan vågar prova nytt. Men humor är tyvärr en svår genre och ofta bunden av generationsklyftor och grupptillhörighet. En kommunikationsexpert skulle därmed förmodligen konstatera att humor som redskap är ett alltför högt spel för en organisation av Svenska kyrkans storlek. När det sker i andra motsvarande sammanhang är det i noga utprovade reklamfilmer och annonser och knappast i snabba tweets.
Längre ut i organisationens förgreningar kan det lättare fungera, men ju närmare centrum vi kommer desto mer noggrant behöver kommunikationen planeras, eftersom den då förväntas tala för helheten och inte bara vara uttryck för enskilda individer. Precis på samma sätt som Kyrkans Tidnings ledarsida, för övrigt.
I den policy för användning av sociala medier i tjänsten, som kyrkokansliets kommunikationsavdelning upprättade för två år sedan, står det att den anställde ska undvika att väcka anstöt och inte använda ironi. Även om det kan låta tråkigt skulle förmodligen en rekommendation om att överhuvudtaget vara försiktig med humor vara bra.
Det är något i grunden gott i viljan till förnyelse, men i den processen ligger också ett ständigt lärande. Kommunikationsavdelningen fick i veckan en ny ordinarie chef, efter att inte ha haft någon sedan i januari. Nu bör en uppdatering av policyn för sociala medier vara ett av de första uppdragen.
Fotnot: Texten uppdaterad efter att Ing-Marie Olofsdotter Nilsson i veckan utsetts till ny kommunikationschef på kyrkokansliet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR