"Det är inte orimligt att tänka sig att den formen är det nya normala inom hela Svenska kyrkan på sikt, om inte redan nu", skriver Jonas Lindberg i sin gästledare. Foto: Getty
Stora pastorat är förmodligen normaltillståndet för Svenska kyrkan både nu och på sikt. Men för att de ska fungera som det är tänkt behövs fortsatt arbete, inte minst med de interna relationerna och underifrånperspektivet.
Situationen i Malmö pastorat har återkommit både på nyhetsplats och i debattform i Kyrkans Tidning under flera års tid, nu senast för ett par veckor sedan. Bildandet av en mängd storpastorat 2014, i enlighet med strukturutredningens förslag, blev en utmaning och i flera fall kom sedan kyrkoherden att lämna i förtid. Att Svenska kyrkans största pastorat, Malmö, har haft och har problem är därför inte en unik situation.
Åsikterna går uppenbarligen isär bland de inblandade om svar och lösningar i just detta fall och det är därför förmodligen förmätet att försöka servera något sådant såhär på distans också. Men det är åtminstone uppenbart att situationen är kostsam för de närmast drabbade, såväl ekonomiskt som personellt.
Frågan om storpastoraten är dock viktig i mer generell mening. Det är inte orimligt att tänka sig att den formen är det nya normala inom hela Svenska kyrkan på sikt, om inte redan nu. Det finns nämligen konstaterade fördelar i gemensamma bokningssystem, kyrkobokföring och samordnat konfirmandarbete och diakoni, utöver rena ekonomiska nödvändigheter. Men det förutsätter förstås att resten av organisationen fungerar väl också.
I en undersökning av forskarna Ann-Sophie Hansson och Per Hansson 2018 framkom av församlingssammanläggningar har varit mest turbulenta där stora organisatoriska förändringar har skett utan tillräcklig förankring och dialog. De vanligaste bristerna är delaktighet, måltydlighet och ledarskap, vilket bland annat yttrar sig i växande administration, dålig arbetsmiljö och en ofta problematisk relation mellan kyrkoherde, församlingsherde och kyrkoråd.
Därför är det kanske inte så överraskande när en tidigare biskop nyligen kommenterade situationen i Malmö med orden ”det handlar inte om organisation utan om relation”. Oavsett om det faktiskt stämmer i det fallet eller inte sätter det fingret på något av det mest centrala. Att det sedan är en komplex uppgift att bygga fungerande relationer inom ledning och med resten av organisationen i ett pastorat med över 500 anställda och därtill ett stort antal förtroendevalda kan dock var och en förstå. Eller för den delen i ett stort glesbygdspastorat, där de fysiska avstånden också kan skapa distans i relationerna.
Det är viktigt att påminna inte minst förtroendevalda, med motsvarande uppdrag inom exempelvis kommunen, att Svenska kyrkan i dag är en ideell organisation. Det betyder bland annat att inte minst personal i församlingsvårdande tjänst i hög grad är sina egna arbetsredskap. Det handlar om personliga värderingar och tro som är sammanvävda med det egna arbetet och det gör att känslan av delaktighet i viktiga beslut är nödvändig för att det ska fungera.
I strukturutredningens betänkande Närhet och samverkan från 2011 hette det bland annat att pastorat inte längre ska definieras som kyrkoherdens ansvarsområde, utan som samverkansform för församlingar. Det finns ett underifrånperspektiv i det som kan skapa en bättre maktbalans inom de stora pastoraten och något som därför också kan vara värt att påminna om.
Jonas Lindberg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR