Allt-i-ett-lösningen har varit praktisk, men den har fått åtminstone en allvarlig konsekvens. Vi har fått för oss att det är prästen som ska göra´t. Och omvänt: om någon vill göra något så är det präst han eller hon ska bli.
Att det hela tiden suttit många människor i kyrkbänkarna som också de i dopet fått Guds Helige Ande och därmed är potentiella profeter, förebedjare, själavårdare eller kanske rentav har helandets gåva – det vet varken de eller prästerna. Ingen (nåja) undervisar om det. Sällan består arbetslagets/kyrkorådets/kyrkvärdarnas kompetensutvecklingsdagar i övningar att se varandras gåvor och strategier för hur dessa skulle kunna tas i bruk.

Om det inte lät så befängt skulle man nästan tro att vi var rädda för vad den Helige Ande skulle göra med oss, om vi gav oss hän. Promiskuösa av naturen är vi vana att skydda oss, vi vet att det är viktigt att behålla kontrollen. Annars kan det bli oönskade följder. Tillit har mycket lite med det hela att göra.
Till en samling kontrollfreaks i Galatien skriver Paulus: Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag (ur Gal 5).
Med ”köttet” menar han att det är så livet blir när vi litar till vår egen kraft, när vi är mer intresserade av att forma en gud efter vår egen agenda, än att ställa vår agenda till Guds förfogande.  När vi däremot tröttnar på promiskuiteten och i stället börjar längta efter den, så att säga, äktenskapliga tilliten så öppnas ett fönster ut mot ett vidunderligt landskap, vars konturer Paulus beskriver såhär: andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Vi lever i Andens tid. Om vi känner oss tveksamma inför det påståendet kan vi rentav öppna fönstret och sniffa på våren. Det Gud gör varje år i naturen är precis det som Han vill göra med dig och mig och de församlingar vi kallar våra.
Vi är inte dömda till evig vinter, till att tillbringa livet huttrande kring vår egen falnande lilla härd. Men kanske att vi måste låta somliga av våra ordningar dö, att vi måste släppa på kontrollen, ja – faktiskt! – våga underordna oss Hans vilja som säger: Se, jag gör allting nytt.
Anna Sophia Bonde