Svenska kyrkan lämnar tonåren för yngre medelåldern

Jonas Eek, ledarskribent

Utvecklingspsykologiskt är det nu tid att Svenska kyrkan löser frågorna om sin identitet för att gå vidare med relationsfrågorna. Annars riskerar hon att isoleras.

För ett par år sedan beklagade sig en teolog i övre medelåldern: ”När jag var ung kämpade vi med stora teologiska frågor som frälsning, synd och eskatologi. Dagens unga teologer funderar mest över vad kyrkan kan tänkas vara. Det känns lite självupptaget.”

Men kanske är det inte så konstigt att Svenska kyrkan, tjugo år efter skilsmässan från staten, brottas med frågor om självbild och kallelse. Vad det är att vara kyrka här och nu och i framtiden? Betraktar man kyrkan utifrån utvecklingspsykologiska perspektiv blir det till och med logiskt att frågor om identitet och uppdrag står i förgrunden.

Psykoanalytikern Erik H Erikson delar in en människas psykologiska utveckling i åtta faser. Varje fas kännetecknas av en psykosocial konflikt. Givet att konflikterna hanteras på konstruktiva vis genererar varje kris en specifik förmåga. Erikson menar att konflikterna är positiva och pågår under en människas hela livscykel.

Vem är då Svenska kyrkan utvecklingspsykologiskt? Eller var är hon i fråga om utvecklingskriser? Som fri kyrka är hon nitton år på väg att fylla tjugo. I ålder har hon precis tagit studenten och har därmed en hel del med sig i bagaget av kunskaper, erfarenheter, planer och drömmar. På väg ut i världen darrar ändå benen. Hon är långt ifrån färdig och vet ännu inte helt och fullt vem hon är eller hur hon ska komma att förkroppsligas och förverkligas.

De första utvecklingskriserna har kyrkan bakom sig. Givet att dessa är lösta har en rad förmågor vuxit till. I en människas allra första utvecklingskris – under spädbarnstiden – står konflikten mellan tillit och misstro: Är denna världen alls värd att satsa på? Vågar man tro på världen utvecklas förmågan till hopp. Under åren därefter följs kriserna åt precis som de förmågor som människan förvärvar. Under de första tolv åren utvecklas vilja, syfte och kompetens. Sedan inträder tonåren. I adolescensen rör den utvecklingspsykologiska krisen utvecklandet av en identitet – förmågan att vara densamme i olika sammanhang. Annars finns risken att man fastnar i rollförvirring.

De här utvecklingslinjerna går alltså att applicera på Svenska kyrkan. De första åren som fri kyrka drogs erfarenheten att det gick att verka som kyrka fri från staten. Nya förmågor och sätt att vara folkkyrka på utarbetades. Därefter kom tonåren och under senare år har Svenska kyrkan följaktligen brottats med ungdomstidens identitetsfrågor: Vad och vem är kyrkan? Vad ska hon göra och bli? Kyrkans strukturförändringar kan ses i ljuset av detta, precis som debatterna om kyrkans roll i politik och offentlighet. Det är med andra ord inte konstigt att teologer idag brottas med ecklesiologins frågor om kyrkans identitet och uppdrag.

Vi lever i en kultur där det ibland talas om en förlängd ungdomstid. Allt fler tycks kämpa allt längre med identitetsfrågorna. Likafullt är det angeläget att tonårstidens frågor finner sin lösning. För Svenska kyrkans del är det därmed hög tid att hon finner teologiska svar på frågorna om identitet, uppdrag och mångfald så att hon kan utvecklas vidare.

Nu inträder nämligen nästa utvecklingsfas. Åren mellan 20 och 40 utgör den yngre medelåldern. Då duger det inte att sitta fast i ungdomstidens frågor om identitet. Istället står en annan fråga för dörren – den om intimitet eller isolering. Förmår kyrkan bli intim, det vill säga fördjupa sina relationer, komma nära och dela livet med människor? Lyckas hon med det kommer hon kunna utveckla dygden kärlek, som onekligen fångar något väsentligt i kyrkans kallelse.

Om hon däremot misslyckas riskerar folkkyrkan att isoleras. Isoleringen kan inträffa i denna livsfas om man misslyckas med att skapa intima relationer medan andra går vidare från ungdomstiden mot familjebildandet. Men en folkkyrka är per definition öppen och tillgänglig; hennes identitet är relationer. Skulle hon däremot bli isolerad – förkyrkligad med allt färre kontaktpunkter utanför sig själv – kommer hon att övergå till att bli något annat.

Nästa år är det tjugo år sedan Svenska kyrkan skildes från staten. Vilka var farhågorna och förhoppningarna den gången? Vad blev det av förändringen? Hur ser vägarna ut framåt? I dagens KT kan du läsa om den förändrade kyrkan på sidorna 6–7. Dessutom medföljer till dagens tidning det tredje numret av bilagan Tanke & Tro. Därmed fortsätter KT sin satsning på teologisk fördjupning kring aktuella och angelägna frågor.

JONAS EEK

»Men en folkkyrka är per definition öppen och tillgänglig; hennes identitet är relationer.