Demokratin blir ifrågasatt av Socialdemokraternas gruppledare, Jesper Eneroth, i Kyrkans Tidning nummer 48/18. På frågan om vad som gjorde störst intryck på honom under årets kyrkomöte hävdar han dels att från Frimodig Kyrkas, FK, sida fanns ett ovanligt högt och hårt tonläge, dels att FK även tog ”osolidariskt stor del av talartiden vilket ledde till att utrymmet för andra att uttrycka åsikter i talarstolen blev mindre”.

Man kan beundra Jesper som på ett så elegant sätt säger till FK:s ledamöter: Håll tyst! För i sak är det just vad som sägs. Maktens privilegium är att kunna tiga, den vinner ändå. Minoritetens enda möjlighet är att tala utifrån goda sakargument, någonting som uppenbarligen väcker irritation.

Inte heller är det så att FK på något sätt begränsar utrymmet för andra grupper eller talare. Ingen från FK hindrade någon annan villig talare att yttra sig. Alla har samma möjlighet, därför är det direkt uppseendeväckande att S med sina 76 ledamöter har så begränsade inlägg i plenum.

Eneroth vet förstås detta, liksom att besluten i praktiken inte fattas i plenum utan i de största grupperingarnas – och då särskilt S – interna överläggningar. Utifrån det sättet att tänka så är i princip inte bara argumenteringen utan själva debatten i plenum onödig. 

Sakargument förändrar ingenting, debatten kan synas vara för gallerierna. FK vill emellertid gärna se annorlunda på situationen, nämligen att debatten är angelägen, att argument måste vägas mot varandra, att demokrati tar tid, att talartid måste ges till varje engagerad talare – oavsett om denne tillhör FK eller S. Och att ledamöterna är så öppna för debattens inlägg att detta kan påverka de beslut som fattas.

För några år sedan beslöts att förkorta kyrkomötets andra session med en dag. Detta drevs inte av FK utan av majoritetsgrupperna, som till exempel S, vilket har varit klart negativt för debatten – och därmed för demokratin. Indirekt blir därför Eneroths uttalande i KT ett försök att begränsa demokratin i plenum, just där debatten ska föras.

Berth Löndahl 
ledamot i kyrkomötet och kyrkostyrelsen för Frimodig kyrka

Leif Nordlander 
ledamot i kyrkomötet och gruppledare för Frimodig kyrka

Jag har nu deltagit i flera sammankomster/ möten/ seminarier som Svenska kyrkan centralt eller Stockholms stift anordnat för förtroendevalda och anställda med internationellt intresse, det senaste häromdagen i Stefanskyrkan i Stockholm.

Där gavs intressanta föreläsningar och inlägg utifrån att det nu är den globala veckan som föregår adventstid och julkampanjen.

Det är angeläget att vi granskar hur vi handskas med klimathoten och vad vi kan göra både som kyrka och som individer.

Vid en annan nationell träff i Uppsala i september var fokus inriktat på vårt insamlingsarbete och mötet gav en bra introduktion till hur det internationella arbetet i Svenska kyrkan är upplagt och vilka resurser som finns på kyrkokansliet med flera platser.

Allt väl? Nej, det räcker inte med att öka kunskaperna om vi inte kan använda dem i konkret arbete. När vi kommer samman måste vi också använda tiden till konkret insamlingsarbete. Det skulle ge bra effekt, tror jag, om alla deltagarna fick var sin insamlingsbössa och lite material att gå ut med på stan. Polistillstånd finns sannolikt i alla större städer.

Vi kunde då ta tillfället i akt att både få in pengar och sprida information om exempelvis julkampanjen En flicka är född. Vi kan berätta om situationen som många flickor i världen föds till med sämre möjligheter till studier och hur rätten att bestämma över sin egen kropp inte respekteras. Men också om hur lika utbildningsinsatser för både pojkar och flickor kan förändra mycket. 

Hur går det till vid kyrkomötet? Finns det där någon utåtriktad aktivitet som alla deltagarna går ut i? Åtminstone har jag inte hört om det, men det borde vara ett givet tillfälle att göra en konkret insats. 

Till första advent planerar vi i min församling att gå ut på Mariatorget och börja julkampanjen med en insamling och dela ut material, kombinerat med att bjuda på glögg. Säkert är det många andra som gör på samma sätt och vid andra högtider men vi behöver ta till vara på fler möjligheter.

På några håll kan det kanske vara svårt att genomföra på grund av provocerande och aggressiva protester. Då får man hitta andra vägar.  Och ja, jag vet att så mycket annat görs – basarer, söndagsskola, konserter och så vidare – det är så bra, men till det kommer de som redan är intresserade. Vi måste också vända oss till de som inte på samma sätt  söker sig till kyrkan.

Mitt förslag är att den internationella avdelningen vid kyrkokansliet tillsammans med stiftens handläggare för internationella frågor får i uppdrag att se över de aktiviteter som kan kombineras med ett utåtriktat arbete. Ett sådant tillfälle kan väl vara när Act Svenska kyrkan ska lanseras i mars 2019. Vi måste visa att vår kyrka har ett starkt internationellt engagemang. 

Eva Zetterberg
ordförande i fullmäktige i Maria Magdalena församling och i församlingens  internationella utskott

"Om inte kyrkan tar hand om sin musik – vem ska då göra det?” sa en prästkollega. Och en ledare med rubriken ”Julsången tystnar i kör” (Nya Wermlands-Tidningen 1/12) oroas över bristen på kyrkomusiker och falnande körsång. Flera faktorer bidrar till att vi sitter på denna lutande sits.

En faktor är attityd. En ungdom skulle sagt: Svenska kyrkan har en ”taskig attityd” mot musiken. Får kyrkomusiker någonsin höra: ”Du är ansvarig för vår viktigaste mötesplats med unga: Vad för resurser och tid behöver du för att göra ett bra jobb?”. Nej, hellre: ”Det är för dyrt. Kan du inte göra lite mer som i Idol?”.

Vi producerar musik men är inte producenter. Näringlivstänket som griper om kyrkan är förödande. Även den svenska von-oben-inställningen till kultur är farlig: Beslutande utan kunskap bestämmer sådant de inte förstår vidden av, och frågar inte experten i rummet bredvid. I Svenska kyrkan syns samma, nationellt och lokalt. Kyrkomusiken är bra att ta fram vid advent, Lucia och annan fest – däremellan är den mest till besvär.  

En faktor är tid: Det tar tid att arbeta med barn och ungdomar. Det får inte skötas på en höft om de ska bli mångåriga körsångare och medlemmar. Varaktiga musikrelationer kan inte byggas av utarbetade, stressade musiker som efter tröttande möten inte hinner förbereda och orkar lyfta koristernas repetitioner. Man hemfaller åt enkel, snabbt inlärd musik av tveksam kvalitet. Det blir en ond cirkel när de unga inte känner utveckling och ”får valuta” för den dyrbara tid de faktiskt vill lägga på kör och kyrka.

En faktor är prioriteringar. Ja, resurserna minskar, fast bra kyrkomusik måste inte vara dyr. Men anställda måste få arbeta med det de faktiskt ska arbeta med: Musiker ska inte slösas bort på icke-musik. Givetvis påverkas rekryteringen: ”Jag vill jobba med människor och musik – i kyrkan!” skrev en elev. Hans drivkraft är inte datorer, möten eller ens lönen. 

Är det rimligt att kyrkomusikerna är ansvariga för sin yrkeskårs fortlevnad? Vilken yrkesgrupp – präster, apotekare eller brandmän – förväntas ute på fältet själva rekrytera kollegor och efterträdare och skola in dem inför den formella utbildningen?

Detta har med attityden att göra: Förstår man att det är första sången i barnkören, piano/orgellektionerna i tioårsåldern, de äkta musikmötena och livet i ungdomskören – det är de som formar framtidens kyrkomusiker. Resan tar många, många år! Denna brist på insikt gör mig beklämd.

Jag var i veckan på högstadiet som jobbmentor och med Peab, Försvarsmakten med flera skulle vi inspirera till framtida yrkesval. Det var jättetrevligt. Och helt meningslöst. Som om det skulle gå att ”starta upp” ens den mest intresserade 15-åring och få hen redo för kyrkomusikutbildning om några år? När hen helt saknar insikt i och förförståelse för musik och kyrka? Men snälla: Kyrkomusik är ingen quick-fix!

Som med klimatfrågan: Det är för sent att prata – vi måste handla. Finns det någon instans i Svenska kyrkan som har vilja, kompetens och mandat att göra något åt detta? 

Svenska kyrkan misslyckas brett med rekryteringsarbetet. Jag har hört kollegor i förbifarten säga till unga ”Visst ska du bli präst?” eller ”Visst ska du bli kyrkomusiker!” och hasta vidare. Som om en ungdom skulle känna ett kall av ett förbiflaxande? Jag hade inte gjort det. Jag skriver detta i dag för att det fanns vuxna i skola, musikskola och framför allt kyrka som hade tid och som såg mig. Våra unga är svältfödda på äkta vuxenkontakter och om inte det ingår i uppdraget så vet jag inte vad som ingår.

Sitter du i en beslutande position? Här får du lösningen på kyrkomusikens och körsångens framtid i åtta enkla steg:

1. Fråga din närmaste kyrkomusiker hur hen önskar jobba med unga.

2. Fråga om hen har tillräckligt med tid, resurser och lokaler.

3. Fega inte! Ordna dessa förutsättningar.

4. Stressa inte! Låt musikern arbeta med barn och unga i kvalitativa musikmiljöer i 4–5 år.

5. Efter År 1: Fråga din kyrkomusiker om hen sover bättre nattetid och har möjlighet till återhämtning.

6 A: Om ”NEJ”: gå tillbaka till punkt 2.

6 B: OM ”JA”: gå till punkt 4.

7. År 5: Om din kyrkomusiker på söndagen vid orgeln börjar få sällskap av unga är ni på rätt väg. Likaså om ni behöver börja fixa fika till tonåringar som nu kommer direkt efter skolan fastän kören börjar först om tre timmar. Har det inte hänt? Gå till punkt 2.

8. År 5–10: Har kyrkorådet fått en förfrågan om studieresebidrag från en tidigare körsångare och orgelelev, som nu studerar kyrkomusik? Då kan du tänka: ”Vad bra att jag läste Kyrkans Tidning i december 2018!”. Om inte: gå till punkt 1.

De svenska kyrkomusikerna är en stolt, engagerad och väldigt kompetent kår. Vi behövs i Svenska kyrkan och om vi tillåts arbeta med musik och människor så sköter vi faktiskt rekryteringen helt själva. Då ökar snart antalet musiker.

Men om vi ska lägga vår tid på möten och administration, så kan vi inte det. Vi orkar helt enkelt inte med båda. 

Jag funderar på vad det innebär för kyrkan att Limhamns församling mer eller mindre tvingats bort från Twitter. Kontot som varit uppskattat, och omdebatterat, för sin humor och sina tydliga politiska utspel har nu lagt ner i brådrasket. Mitt i en pågående adventskalender med den uppenbara avsikten att publicera ett tweet varje dag i december, vilket ju ger intrycket av att det inte är något planerat avsked. En snabb process och ett av Svenska kyrkans mest populära konton finns inte mer.

Jag vet förstås inte vilka diskussioner som föranlett beslutet, jag kan ana att diskussioner har förts länge, både på församlingsnivå, pastoratsnivå och stiftsnivå. Detta vet jag dock lite om och jag antar att gemene man vet ännu mindre. Men vad jag däremot vet är hur det ser ut för oss som tittar på lite utifrån. 

För det första sprider det en enorm ängslighet i Svenska kyrkan. En rädsla för att sticka ut, för att pröva något nytt, för att testa ett annat språk. Det är många som upplever att det finns ett tydligt "så bör det vara" i kyrkan. Det är många som är ängsliga för att lämna det redan givna och söka ny mark. Detta späder på den rädslan. Och det förminskar kyrkan. Jag är övertygad om detta. 

Limhamns kyrka på Twitter har alltid varit tydligt teologisk grundad i mina ögon. De har inte alltid varit bekväma, inte alltid så smidiga, men inte heller populistiska för sakens skull. Det har funnits ett tydligt fokus och mål med deras twittrande. Jag tycker det är synd att de nu försvinner.

För det andra signalerar beslutet tydligt att kyrkan är en enhetskultur och att det finns något som är det enda rätta. Det som är "kyrkligt" är antingen liturgiskt högkyrkligt eller något harmlöst och mjukt; tända ljus och fotspår i sanden. Det är Bach och Buxtehude, det är Eggehorn och Britt G Hallqvist. Detta är "det kyrkliga". 

Allt annat är genremusik, subkulturer eller populism. Sådant som kyrkan sysslar med en gång om året: U2-mässa, Technomässa, Bokmässan. Och så slår man fast att kyrkan är en kultur med ett specifikt innehåll som skall passa alla. Vilket förstås inte passar någon. Eller möjligtvis några få.

Att våga sticka ut, röra sig mot marginalerna, i det okända och det osäkra är viktigt i dagens Svenska kyrka. Särskilt med tanke på att de allra flesta av oss i vår vardag faktiskt rör sig i detta, för kyrkan, "okända". 

Det som i kyrkan uppfattas som annorlunda är den musik, det språk, den humor som vi rör oss med i vardagen. Att använda det språket handlar om att tala med det språk vi själva äger och känner oss bekväma i. Att uttrycka känslor på det sätt som dom upplevs för oss utan att språket  måste filtreras genom ett kyrkligt raster först.

Jag hoppas att kyrkan inte tappar en rörelse mot något som varit kreativt och lustfyllt. Jag hoppas att den fortsätter utvecklas åt många olika håll, med många olika språk.

Som kristna har vi alltid ett hopp och en ljus framtid. Vi kan ständigt vila i nåd, kärlek och förtröstan. Just därför kan vi ur den nåden och kärleken hitta glädjen i att göra gott för den här världen. Vi på God Jord tror att vi behöver fundera över vad julen egentligen handlar om och innebär.

Det är svårt att missa klimatförändringarna som ångar på snabbare än ett X2000-tåg (och tyvärr helt utan förseningar eller tekniska problem). 700 fler människor än vanligt dog i somras i Sverige på grund av den extrema hettan. Aldrig i modern tid har vi haft en så varm sommar. I Kalifornien har deras dödligaste skogsbränder någonsin just härjat och över hela norra halvklotet har vi slagit temperaturrekord under året.

Vi kan inte släppa hoppet om att vi kristna, som är kallade till att vårda skapelsen och älska våra medmänniskor, ska ta ett gemensamt beslut att hoppa av det ständigt accelererande tåget som leder den här jorden mot fördärvet. Att vi tillsammans ska bestämma oss för att oavsett hur bekväm resan hittills har varit eller vilka av våra medpassagerare som väljer att sitta kvar, räcker det för oss nu. Hit men inte längre.

För att skapa en godare jord behöver vi göra en hel del förändringar i vår livsstil och varför inte börja med att skapa en godare jul? Vi vill därför ge dig lite konkreta tips på hur du kan göra din jul grönare, lugnare, och i och med det, mer välsignad.

Tips nummer ett: Sänk kraven

Bara för att din jul alltid har sett ut på ett visst sätt, med särskilda rutiner och måsten, betyder inte det att den alltid måste se ut så. Sätt er ned, tillsammans som familj, och fundera över hur ni egentligen vill fira?

Hur skulle Jesus vilja att vi firar Hans födelsedag? Behöver alla verkligen köpa presenter till alla eller räcker det med att ni delar upp det så att alla får en present? Kanske skulle ni alla må bra av att istället för presenter göra en aktivitet tillsammans? Låt varje person berätta vad de känner sig som mest stressad över och försök hjälpa varandra till att minimera måsten och därmed sänka kraven. 

Tips nummer två: Se över julbordet

Måste ni verkligen ha alla rätter på julbordet? Vilka är det som flest tycker om och gillar? Behåll dem och ta bort de rätter som mest finns där “för att de alltid gjort det”. Av de rätter som ni vill ha kvar, hur går det att göra dem mer klimatsmarta och schysstare?

Ledord att gå efter är: mindre kött, mer grönt, rättvisemärkningar och så närproducerat som möjligt. Börja läs på förpackningarna och undvik saker som det står palmolja på. Vi på God Jord tror att mat smakar bättre när vi kan äta det vi har på tallriken med gott samvete utan att bidra till uppvärmda hav eller skövling av regnskogar.

Tips nummer tre: Bjud in

Med sänkta krav och grönare (och därmed billigare) julbord finns större möjligheter att bjuda in någon ny. Kanske någon som är ensam eller som aldrig varit med och firat jul innan? Kom ihåg att gästfrihet inte innebär fläckfrihet och att även gäster kan hjälpa till med disken.

Det kan kännas hopplöst att sluta flyga när folk flyger mer än någonsin, eller källsortera när haven ändå fylls av plast. Men istället för att ge upp, sätta på oss skygglapparna och ignorera det faktum att jorden sakta men säkert håller på att förändras kan vi som kristna vara det ljus vi är kallade att vara.

Be till Gud om hjälp att förenkla vår livsstil. Hedra Gud med allt vi är och låta tron genomsyra hela livet, inklusive mat, konsumtion, resor och hur vi väljer att fira jul. Först Jesus. Först nåd. Sedan en jul med grönare julbord, djupare samtal, sång och kreativitet, mindre julklappar och stress. Plastförpackningar som hamnar på rätt plats i källsorteringen och tid för det som vi faktiskt är kallade till: att leva i gemenskap med Gud och varandra.

Tåget accelererar med ännu en växel, köpcentrumen slår säljrekord ännu ett år, charterresorna till Thailand fortsätter att gå och vad gör vi?

Vi tar varandras händer, försöker att inte titta på träden som passerar utanför tågkupén med en hisnande fart eller påverkas av de medpassagerare som lugnt sitter kvar på tåget. Hit men inte längre. Är ni redo?

Ett, två, tre:  Hoppa!

Frida Hagård
Johannes Widlund
Jacob Schönning
Micael Grenholm
God jord - kristna för miljö och rättvisa